Jag har alltid tänkt på mig själv som något av en traditionalist tevespelsmässigt (helt utan att ha vuxit upp med spel). Jag gillar tredjeperson. Jag gillar inte free-to-play. Jag förstår mig inte på kickstarter. Jag har aldrig förstått det där med att kolla på när andra spelar spel på youtube heller. Och så hände plötsligt SimCity.

Jag köpte spelet. Jag spelade spelet (själv – för jag är också emot att ha andra i min spelupplevelse…). Jag var rätt nöjd. Och så började jag helt plötsligt, och ohämmat, bli sjukligt intresserad av andras städer. Så jag började kolla på youtube. Och MÄNGDEN städer jag nu sett övergår mitt förstånd. Jag har kollat på så många spelsessioner SimCity att jag blir förskräckt och börjar ifrågasätta mitt eget huvud. Vad är grejen? Ja, jag kan inte förklara det. Det är bara så ohämmat underhållande!

Kolla bara här när quill18 visar var skåpet ska stå.

Men hela tiden har jag ju ändå tänkt att det är själva spelandet i sig jag gillar mest (trots att jag av olika skäl inte spelat så mycket på sistone). Och så igår skulle jag spela. Jag gjorde det. Det gick rätt bra (även om mitt casino går med stor förlust). Problemet var bara att jag har ännu roligare när någon annan spelar. Jag har med andra ord blivit en sådan där modern gejmer. Och det betyder förmodligen att jag och share-knappen på PS4 kommer att bli hur tajta som helst.

Annonser

…eller inte så illa kanske. Jag har bara väckt prinsessbloggen ur dess karaktärslämpliga dvala för att meddela något som ingen, utom möjligen Nirke, bryr sig nämnvärt om: jag tror att jag har hittat ett förstapersonsspel där jag förstår varför det inte är tredjeperson. Kanske inte en stor chock för någon, utom möjligen Nirke, men grejen är att jag i princip inte tycker att förstaperson är ett bra spelarperspektiv, något som jag varit inne på här (när jag spelade Deus Ex – det spelet var inte riktigt min grej). I verkliga livet är jag liksom inte ett par svävande händer. Men så hände det sig att jag efter att ha lyssnat på flera timmar Beyond i helgen var sjukt sugen på ett nytt spel, och det spelet visade sig vara Bioshock. Det senaste i serien, Bioshock Infinite, kom ju idag och verkar grymt, men efter att ha läst recensionen på IGN (det här börjar bli en redig IGN-reklam) kände jag att jag ville börja från början. Jag är som bekant inte någon harrd-kår gäjmör (sägs med kommentatorsfältsfjortisröst), och när spelet släpptes 2008 höll jag mest på med att lära mig isländska och börja doktorera, men jag är alltid redo att prova en erkänd klassiker. Så 135 spänn och fyra timmars nedladdning senare: Bioshock. Och fy jävlar. Jag förstod klassikerstatusen efter 20 minuter, och då var jag redan lyckligt livrädd och djupt fascinerad. Vad är det här för ställe? Var är nästa otäcka mutantperson som vill sjunga och sedan skjuta? Och efter en timme förstod jag grejen med förstaperson. För det är bara i det perspektivet jag kan vända mig om efter att ha rotat runt i en tandläkares skrivbord – och ha en mutantläkare mitt i ansiktet och med ett ”wah!” skjuta honom i magen innan jag ens hunnit tänka för att hela jag redan är på helspänn efter att ha rundat otaliga femtiotalshörn med revolvern redo för vad som helst och nu äntligen har sänkt garden en sekund för att rota i ett skrivbord och så är den där otäckingen där! Puh. Men det kräver ett spel med en topptrimmad inledning och med alla mutanthästar hemma för att jag ska vara där redan efter en timme.

Nyhetstorkans ödesdigra följder

Postat: 28 juni, 2012 av Nirke i Allmänt

SPOILER! Det här kommer inte handla så mycket om spel om det kommer handla om hur desperat man kan bli efter nyheter om desamma.

 

Vi har kommit till slutet av juni, och den allmänna nyhetstorkan har precis börjat ge sig tillkänna. Så är det ju alltid på sommaren, och de gör mig egentligen ingenting. Det är ju trevligt att det lugnar ner sig på den allmänna katastroffronten (även om vi ännu inte är helt säkra, det var det här med europengar och inbördeskrig och annat sattyg). Men det börjar i alla fall lugna ner sig.

Så också på spelfronten. Sure, Nintendo har i vanlig ordning (det har jag lärt mig på bara 1 års närstudier av spelmedier) utannonserat något lätt oprovocerat i 3DS XL, Steel Batallion är tydligen uslare än uslast kan vara och det trillar in expansioner lite här och var. Men på det stora hela känner man att vi är inne i den stora sommartorkan.

Så kanske är det inte så konstigt när allt kommer omkring att jag helt plötsligt bestämde mig för att göra det förbjudna; skaffa ett twitterkonto. Jag var svältfödd på nyheter, jag hade just upptäckt Greg Miller och jag behövde bara min dagliga spelfix, så att säga. Man kan nog åtminstone försöka analysera det så. Så jag gjorde det. Jag skapade ett konto.

Problemen lät inte vänta på sig. Först ville Twitter ge mig en liten genomgång av hur man använder twitter. Utmärkt! Om bara The Witcher varit lika generös hade jag kanske fortsatt spela! Men mycket snart ville den att jag skulle välja några nissar att prenumerera på, bara så där för att lära mig. Och jag hade ingen aning om vad jag skulle skriva. Ge mig spelnyheter! Ge mig en ny playstation! Ge mig ett nytt Dragon Age! Det var ju allt jag ville egentligen. Men okej, jag fumlade ihop några namn. Och genast fylldes min facebookvägg (men twittervägg då, fast jag tror inte det heter det) med lösrycka meningar och snabel:an. Jag förstod ingenting. Jag loggade ut.

Besökte mina vanliga sidor, kikade runt lite. Läste några nyheter, några bloggar. Lyssnade på någon podcast. Och så loggade jag in igen. Och hela väggen var full av FULLSTÄNDIGT LÖSRYCKTA MENINGAR SOM INTE VAR TILL MIG. Helt obegripligt. Och det enda som återkom var kritik mot Obamas sjukvårdsreform. Inget spelrelaterat alls! Helt meningslöst.

Och dessutom jättestressande. Jag avregistrerade mitt konto och andades ut. Jag får helt enkelt läsa en bok i sommar.

Flickan i fickan

Postat: 13 juni, 2012 av needfortweed i Allmänt
Etiketter:, , , ,

Jag är kluven. För ett tag sen förutsåg/krävde/önskade jag att utvecklarna bakom Assassin’s Creed-serien skulle stå sitt kast och göra ett AC-spel med en kvinnlig lönnmördare. Nu har de ju gjort det, och ändå känns det lite halvt. Ja, det är ett AC-spel med en brud i huvudrollen, men nej, det är inte till PS3. Det är till PS Vita. Under tiden har som bekant AC3 flaggats, viftats och ståhejats för, och det kommer bli ett förnämligt spel förstås, men en del av mig tycker att det är lite sorgligt att den förvirrande benämnda Aveline (hon bor ju i Kirkwall!) bara är en sidospelare. Å andra sidan får man väl vara glad åt att Ubisoft faktiskt ger sig på en dam som huvudperson någonstans alls. Jag kanske är för naiv om hur långt spelvärlden har kommit, jag menar: Tomb Raider, alltså det nya spelet. Som har en producent som helt ohejdat berättar att ”folk” inte identifierar sig med Lara Croft, utan vill beskydda henne. Därför ska hon tryckas ner ordentligt i det kommande spelet, så ”folk” kan beskydda henne lite extra. Jag inser nu att jag nästan bara skriver om kvinnor och spel här, och jag önskar verkligen innerligt att det inte vore så, men det är så mycket tröttsamt trams och idioti att man inte bara kan låtsas som ingenting. I kommentarerna till AC: Liberation kom den obligatoriska ”alltså, kvinnlig lönnmördare, jag vet inte”- kommentaren snabbt, och den här intervjun där en av manusförfattarna till Dragon Age berättar hur man-man-romansen som är möjlig i DA2 hade fått en ung man att inse att han också kunde hitta kärleken kommenterades av en pappskalle på Facebook med att sagda författare hade förvandlat alla spelen till homosexuella orgier. Jag kan inte säga att jag minns de där orgierna från DA, men jag letade ju inte efter dem heller.

Jag vet att för varje pucko i kommentarsfältet finns det tio normala människor som säger ”yay, spelet ser grymt ut!” och ”vilken fin historia!”, men jag blir beklämd. Och jag är rädd för att precis som dessa töntar tar upp merparten av mitt synfält så är de också de tydligaste för pengabärarna som då tror att det är den som ropar högst som betalar mest. Det kan de ju tro. Mina flickpengar är ändå lika mycket värda.

Dålig spelare?

Postat: 27 april, 2012 av Nirke i Allmänt
Etiketter:, , , ,

Jag funderar på en sak. Jag har funderat på den här saken ganska länge faktiskt, och jag har nog kommit fram till vad jag tycker också – stay tuned, så kommer slutklämmen snart! Själva spörsmålet handlar om jargongen omkring hur spel ska vara.

Kanske jag ska börja i en annan ände. Jag gillar att spela spel, till och med väldigt mycket. Jag läser om spel varje dag, jag tänker på spel varje dag. Jag skulle betrakta mig själv som en spelare.

Jag är dock inte uppvuxen med spel (som Need for Tweed, se tidigare inlägg). Jag minns med andra ord inte tiden då man kämpade som en tok för att varva banor och när spelen var så svåra att man slängde handkontrollen i väggen med ett sådant där härligt skimmer som bara barndomsminnen kan omges med. Vad jag däremot vet är att jag hatar att vara frustrerad, och svårigheter gör mig frustrerad. När jag spelar (= vill ha roligt) vill jag därför försöka minimera frustrerationen så mycket som möjligt. Jag är följaktligen inte ett dugg intresserad av att bli ”utmanad” när jag spelar. Jag unviker Dark Souls som pesten.

Jag tycker om interaktiva berättelser. Där jag får styra en gubbe (här i betydelsen ‘karaktär’) mot nya okända mål i en spännande och förhoppningsvis engagerande berättelse. Jag bryr mig inte ett dugg om hur stora pistoler jag hittar längs vägen eller om jag kan uppgradera min svärd. Jag bryr mig om vad som händer. Scriptade scener rör mig således inte i ryggen, Heavy Rain är det kanske bästa spel jag spelat.

Här kommer vi nu äntligen till pudelns kärna. Jag har nämligen förstått att det inte är så här man ska tycka om man betraktar sig som spelare. Man ska ha ambitionen att dra upp svårighetsgraden (jag drar i allmänhet ner den), och man ska gilla att dö och dö och dö och dö bara för att efter 112 försök kanske se en fiendes svaghet och därefter kunna sätta in sin stöt. Och framför allt ska man vara medveten om att DET VAR BÄTTRE FÖRR, när utvecklarna respekterade spelarnas masochistiska tendenser och lät dem nöta i fred.

Jag läste nyligen ett blogginlägg där skribenten (ingen dålig skribent alls! Och han har rätt till sin åsikt, det är inte det jag försöker härja om) menar att vissa spel håller spelaren i handen för mycket och det bara är att gå rakt fram och trycka på en knapp. Och det här menar han är ett hot, eftersom man inte (om jag sammanfattar lite) utmanas ordentligt. ”Det här är en läskig trend. Film är film och jag älskar det. Spel är spel och jag älskar det med” skriver han. Helst ska de dock inte blandas.

Men jag kan bara inte se hotet här. Jag förstår inte varför man måste begränsa spel till en viss sorts spel. Eller varför man för den sakens skull vill dra en skarp gräns mellan film och spel överhuvudtaget. Var finns hotet om de två (i vissa spel) skulle likna varandra? Jag är medveten om att Heavy Rain inte är så utmanande rent fingerfärdighetsmässigt, men detta faktum gör det knappast till ett sämre spel. Lika lite som knapptryckarkombinationerna i något väl valt slagsmålsspel gör det till mer spel än de tidiga Mariospelen – där man faktiskt i ärlighetens namn mest tryckte på hoppa-knappen. Det finns inget problem i det här! Gillar man inte vissa typer spel så behöver man inte spela. Jag spelar t.ex. inte fps. Men man behöver inte hävda att det ena eller andra är mindre värt att kallas för ‘spel’. Då har man begränsat sig alldeles i onödan.

Och det var alltså slutklämmen.

Att höra hemma

Postat: 6 april, 2012 av needfortweed i Allmänt
Etiketter:, , , ,

När det gäller att vara insatt i spelvärlden har jag egentligen rätt bra förutsättningar. Jag föddes i början av 80-talet, växte upp med dator i huset och äldre bröder som gillade datorer och spel. Jag har spelat Prince of Persia när han var en grön Linus på linjen mot svart bakgrund och misslyckats med att skjuta pixliga nazister i Wolfenstein 3D. Hos kompisar har jag även spelat åttabitars tevespel, och ja, jag har blåst i kassetten för att få bort damm. Det är kul att ha provat, och skoj att ibland förstå referenser till de gamla spelen. Det jag spelade mest, och som jag nyligen insåg ligger i botten av min spelkärlek, var peka-klicka-äventyrsspel. Det började med Leisure Suit Larry (även om de flesta sexskämten gick över mitt unga huvud), fortsatte med Myst och Discworld Noir (inte ett spel jag ser refereras så mycket) och senare Syberia-spelen, som jag fortfarande tycker hör till de bästa spel jag har spelat. När jag som bäst gick och saknade fler sådana spel fick jag höra om Double Fine Productions crowdsourcingprojekt på Kickstarter – man betalar en summa man själv väljer mot att få spelet när det är klart. Jag missade flera av Monkey Island-tågen, men har spelat en del senare, och grämde mig länge över att aldrig ha haft chansen att spela Grim Fandango. Att få vara med och finansiera ett nytt spel från dem lät som en utmärkt idé. En av fördelarna med att göra det är att man får tillgång till forum där det blivande spelets utformning diskuteras, och det var här jag fick anledning att fundera över tillhörighet. På i stort sett varenda forum kan man se folk som säger något i stil med ”Vi som har finansierat det här är äkta GAMERS, vi vill ha svåra pussel, inget jävla casualspel som vem som helst kan klara”. Andra varianter är ”Åh, kommer ni ihåg den uppblåsbara fågelholken i Obscure Adventure 2? Så jävla kul!” och ”Jaha, du har inte spelat Journey Beyond Mystey Island, då förstår jag att du gillar att få ledtrådar i spelet.”. Överallt pinkas det revir och dras gränser, och Vi:et blir ganska litet i förhållande till att det är över 87.000 människor som valt att haka på. Många uttrycker nog bara sin glädje över att ha hittat likasinnade, men särskilt de som pratar om hur SVÅRT det här spelet måste vara, så bara riktiga hardcorespelare kan få glädje av det, vill tydligen inte tillhöra en större grupp.  Jag har som sagt ändå något hum  om vad folk pratar om, men trots det känner jag mig utanför. Jag blir lite beklämd när jag tänker på vad den 14-åriga nyblivna äventyrsspelsfantasten som vill dra sitt strå till stacken upplever. I motsats till film, den underhållningsgenre som spel oftast jämförs med, har ju spel den nackdelen att de inte uppgraderas när tekniken gör det. Den 14-åriga äventyrsspelfantasten kanske också är stumfilmsälskare, och det är inte särskilt svårt för henne att bli och sätta sig in i trots att hon inte är född 1910. Vill man spela klassiska spel så får man antingen vara född på rätt tid och plats eller hoppas på emulatorer och liknande – men även den som spelar i efterhand får ofta veta ”ja, men det är inte det samma som när det här var riktigt snygg grafik”. Spelet (och spelen) är liksom förlorat på förhand. Det som är extra sorgligt med det här revirtänkandet just vad gäller peka-klicka-spel är att anledningen till att Double Fine gick ut och sökte finansiering direkt från spelarna var att inga spelföretag vill betala för den typen spel längre – för att köparna anses vara för få. Kanske inte den bästa genren att försvara mot nybörjare.

Det har förmodligen framgått tidigare att jag inte har något som helst problem med att hjälpa Ezio ragga upp sarkastiska italienskor i stora kjolar eller Phelps att krascha varje bil han hittar i 50-talets LA. De är roliga herrar som jag gärna låtsas vara i långa perioder (alltså framför skärmen, inte annars). Men när jag faktiskt får ett val och kan göra min egen huvudperson så blir det nästan alltid en kvinna. Kanske inte så konstigt, jag råkar vara en sån själv, men eftersom det finns stora mängder pojkar därute i kommentatorsfälten som tycker det är självklart att fiktiva, polygonbaserade tjejer inte kan döda drakar medan fiktiva, polygonbaserade killar förstås kan det utan att spänna en enda överdimensionerad muskel så kan det vara på sin plats att påpeka att alla polygonerna faktiskt är födda till hjältar. Det är programmerat så, grabbar. Hur som, jag har tänkt lite på de damer jag har gjort mig att spela och hur de rör sig i sina respektive världar. Här är en liten beskrivande analys av mina favoritdamer.

Damerna i fråga är Hulda, den stora, självuppoffrande världsräddaren från Dragon Age: Origins; Signe Hawke, Kirkwalls motvilliga förkämpe från Dragon Age 2; Nora Shepard som försöker vara tuff i Mass Effect 2 samt den senaste, utforskaren Liv i Skyrim. Och därmed kan man också säga: grattis Bioware, ni gör bra spel för egenskapta figurer. Namnen på damerna är aningens slumpartade, men har en del gemensamt. Jag värjer mig lite mot att försöka hitta på egna namn som ska passa till världen – jag orkar inte sitta och dikta ihop ett Falahadriel eller Morkuntura eller anpassa mig till spelets språk. Namnen hör alltså till vår verkliga svenska namnflora (bonus: dagens undvikta språkvetarterm är ‘onomastikon’). För mig är det tydligt att Hulda är min första tevespelsbrud, eftersom hon är döpt efter den tuffa farmorsmor jag hade varit döpt efter om Hulda inte hade varit ett så otympligt namn för en (nittonhundra)åttiotalist. Det är det självskrivna namnet för mig att använda. Signe är bara ett namn jag kom på vore bra om jag själv får barn en dag – och inom två månader av DA2-Signes skapelse föddes två Signe i min bekantskapskrets. Jag tillhör uppenbarligen samma samhälle och social klass som mina vänner (det finns forskning som bevisar varför). Skönt att veta. Nora heter egentligen bara så för att hennes skepp heter Normandie, vilket gjorde att min känsla av ”mer än slump?” ökade betydligt när den ena nyfödda Signe visade sig heta Nora i andranamn. Och Liv, ja ni. Kort och kärnfullt, matchade hennes barska ansikte och hennes lite nordiska värld, antar jag. (Här måste jag inflika en sak: när Bethesda uppenbarligen har gjort lite efterforskningar i nordiska språk inför Skyrim, hur blev det så att mansnamnen Helgi och Gisli har blivit kvinnonamn? Spelutvecklarna får ju göra som de vill, och det stör nog få, men de kan väl inte ha hittat namnen utan att samtidigt få veta att de är manliga? Jag undrar bara.)

Utseendemässigt ser jag förstås också likheter, inte i hur de ser ut så mycket som hur de inte ser ut. Det är vassa näsor, smala läppar, små ögon och bistra miner. Det finns två typer de inte ser ut som: typiska tevespelstjejer (alltså: de är inte Lara Croft) och mig själv, som är rund, rosa och tämligen långt från bister. Signe ser visserligen ut som Kate Winslet, men det var verkligen inte meningen… Hulda är en liten, rödbrun alv med sammanbiten mun, Nora är en ärrig indier med vass näsa och Liv en ärrig italienare med i stort sett samma näsa. De har typiskt håret i knut och tenderar att se lite ilskna ut; det är nog bristen på plutmun som gör det. Men kom igen, om du skulle rädda världen/staden/mänskligheten/landet, skulle du ha tid med att pluta med munnen? Vänta, det kanske är därför kommentatorspojkarna inte går med på att tjejer kan döda drakar – de tror helt enkelt att vi måste använda all vår energi på att pluta med munnen och inte har överskott till att rädda världen.

Vad jobbar dessa damer med då? Hur räddar de sina världar? Öhm, jo, listan lyder ”mage, mage, det där i ME som är typ som en mage, mage med yxa”. Jag gillar eldbollar, okej? Hur de jobbar är däremot lite olika, som jag har antytt här ovanför. Hulda hittade ganska snabbt sin plats som den rättvisa hjälten, den vars lite ledsna blick alltid är riktad mot slutmålet: att rädda världen. Hon tog mogna beslut, gjorde inget överilat och hjälpte alltid de svaga. I början var hon lite skämtsam och ironisk, men det försvann när stundens allvar tog över. Signe var egentligen motsatsen; inte elak eller så, men lite självisk, lite dryg/sarkastisk och mest intresserad av att komma upp sig i Kirkwall, få ett bra liv för sig och sin familj och inte bli så involverad i politiken. Den som har spelat DA2 kan räkna ut att det gick sådär med den planen. Med Nora försökte jag det som jag misslyckats med i Dragon Age-spelen, nämligen att vara mer rebellisk och hård. Nora blev alltså en som sköt först, inte hade tid med trams och bara ville leda sin besättning i en moraliskt svår situation. Tänkte jag. Det visar sig att när jag medvetet vill vara elak i tevespel blir min dam ungefär 50-50. Jag försöker ta de rebelliska valen, men har skygglappar för vissa av dem och råkar därmed göra gott i lika stor utsträckning. Jag väljer att se det som att jag är en naturligt rättrådig människa, inte en inkonsekvent rollspelare… Till sist har vi Liv, som genom att bo i en hysteriskt öppen värld inte har formats lika starkt av den. Hon har visat sig vara klart antirasist men samtidigt principiellt för ett lands frihet, trivas bäst i bibliotek och akademiska institutioner och ha stor respekt för jättar och mammutar. Hon har också en aversion mot att bryta mot lagen (utom när det gäller att slänga vapen på jarlens golv) och en nästan onyttig fascination för suspekta gudomar. Jag har bestämt mig för att hon är någon slags forskare – som jag, fast hon kan döda drakar. Vilket, nu när jag tänker på det, är en ganska träffande – och ganska väntad – sammanfattning av mina alter egon: som jag, fast snygga, drakdödande och världsräddande.