Arkiv för oktober, 2011

Pepp och depp i väntan på

Postat: 26 oktober, 2011 av Nirke i I väntan på
Etiketter:, ,

Att stora delar av min tid just nu går ut på att vänta på och peppa inför Skyrim (se tidigare inlägg) tror jag att alla i min omedelbara, men också många i den mer perifera, närhet känner till. Denna väntan är närmast ett äventyr i sig själv; den senaste tiden har jag blivit både extra peppad men också lite deppad, och det är med skräckblandad förtjusning jag kollar av de dagliga spelsidorna – när man minst anar det kan man bli spoilad!

4 saker har hänt den senaste tiden som fått mig att darra lite extra med manschettknapparna, både positivt och negativt. Jag kommer att gå igenom dem en efter en och ge dem betyg i pepp och depp.

1) FÖRTITTARNA
Det publicerades förra veckan en uppsjö (ja, jag menar verkligen en uppsjö, inte ens jag har orkat läsa igenom alla!) previews av folk som fått spela Skyrim i tre timmar. Som en parentes kan jag nämna att jag funderat över saken och om någon frågade om jag skulle vilja spela i 3 timmar och sedan behöva lämna min karaktär och fara hem utan spelet och en savefilpå USB i väskan skulle jag säga nej. Men det var en parentes, för speljournalisterna har förstås inget val och de verkar ha varit mycket nöjda. Det gör ju även mig nöjd; efter så många previews tänker jag att det borde ha skint (skinat? skinit?) igenom om det fanns några stora problem med spelet, och det har jag inte kunnat hitta.

Några frågetecken finns förstås, mitt största orosmoln är hur det ska fungera i praktiken med Skyrims bergiga terräng. Det är aldrig särskilt kul att fastna på bergväggar där ens episka hjältes ben till hälften sjunkit ner i polygondimman. Och det bryter ju verkligen upp friheten med alla dessa berg, och för mig är det inte alls något positivt. Det blir ju en naturlig korridor i en öppen värld, för sjutton gubbar.

Betyg: Pepp+4, depp+1

2) GTTV:S AVSNITT NR 503
Här kan ni se avsnittet som jag ska babbla lite om nu, men jag varnar för spoilern mot slutet. Faktiskt avslöjades i detta avsnitt en detalj om mainquestet som jag helst hade fått upptäcka på egen hand. Tidigare har de inte pratat så detaljerat om questens innehåll, det har mer varit saker som att jo, det kommer att finnas en massa guilds och det kommer att finnas en massa natur och det kommer att gå att göra det ena med det andra. Men nu fick vi en verklig detalj, en sådan där grej som jag faktiskt tycker förstör det hela lite. Hur mycket det förstör får framtiden förstås utvisa, men jag blev aningens nedslagen.

Betyg: Pepp+2, depp+6

3) LIVE ACTION-TRAILERN


Här blir jag verkligen kluven. Det hela handlar alltså om att Bethesda gjort en liten spelfilmstrailer, alltså med riktiga skådespelare och fläskig Sagan om Ringen-stämning. Grejen är den att om det hade varit en film hade jag säkert blivit jättepepp (för vem gillar inte fläskiga trailrar), men nu är det ju inte en film och dessutom visade de återigen den här triste hjälmprydde grabben som inte har något att göra med hur min Skyrim-upplevelse kommer att vara. Han kommer ju inte ens att vara där.

Betyg: Pepp+2, depp+1

4) REKOMMENDERADE PC-SPECIFIKATIONER
Jag har med viss oro väntat på att få reda på hur bra min dator måste vara för att kunna spela Skyrim på en åtminstone betydligt bättre än anständig nivå. Det fick vi reda på igår, och min dator kommer att klara sig förnämligt. Det var en stor lättnad. Oblivion spelades alltid på rätt låga inställningar här hemma, och det var gudomligt ändå – men jag kan ändå erkänna att jag ser fram emot att dra upp inställningarna lite.

Betyg: Pepp+4, depp+0

Sammanfattningsvis, om vi räknar ihop pepp-poängen och drar av depp-poängen har den sammanlagda peppen inför Skyrim den 11/11 den senaste tiden ökat med +5! Precis som det ska vara, några veckor innan äventyret verkligen börjar!

Jag hade gått och funderat på att pröva Deus Ex: Human Revolution (hädanefter bara Deus Ex, jag orkar inte med allt det där) ett tag. Det såg sjukt snyggt ut, fick bra recensioner och verkade vara både intelligent och påminna om Blade Runner. Det kan verka paradoxalt att Angry Joes recension, som var väldigt positiv, var det som fick mig att tveka. Anledningen var egentligen ganska enkel: det såg för FPS-igt ut, och jag är ingen förstapersonsskjutare. Men så var jag och Nirke på spelaffär för att skaffa Soul Calibur IV (så att Nirke kunde sparka min rumpa medelst löjligt stora svärd), och innan jag visste ordet av hade min käcka kamrat och hennes nyfunna vän bakom disken sett till att jag lämnade affären med Deus Ex i handen. Så jag står mitt kast, och tänker att detta spel i sin roll som det första spel jag börjar spela sen vi startade den här (sanslöst välbesökta) bloggen kan få bli ett ordentligt bebloggat spel. Med säkerligen ojämna mellanrum kommer jag skriva om Deus Ex, eller något som det fått mig att tänka på. Det kommer bli rafflande.

Det första inlägget kommer av naturliga skäl handla om första intrycket. Jag har inte kommit särskilt långt, bara förbi inledningen och en bra bit in i första riktiga uppdraget, men det här är inte bara mitt första intryck av ett spel, utan av en typ spel. Deus Ex är ju inget renodlat FPS, men bara det att det har första- och inte tredjepersonsperspektiv är förvirrande nog för en nybörjarspelare som mig. Det är helt klart det första som slog mig på riktigt. Att spelet som sagt är sjukt snyggt, även om det än så länge mest utspelar sig i kontorslandskap, var ingen överraskning. Ansiktsanimationerna är lite väl stela för att vara ett såhär nytt spel, men mitt alter ego Adam Jensen är ganska stilig och tar röstraspighet till en ny nivå. (En parentes bara: en av karaktärerna i spelet, som inte riktigt gillar Adam, uttalar ”Jensen” på ett sätt som först fick mig att tro att han kallade honom ”Jetson”. The Jetsons är ju en tecknad serie typ familjen Flinta i framtiden, och jag tyckte faktiskt att det var ett ganska bra sätt att vara dryg mot en man som fått en massa robotimplantat, att jämföra honom med en löjlig 50-talsvision av framtidens människa. Tyvärr var det inte det han sa.) Man får se Adam utifrån när han pratar med folk (och när han tar skydd, vilket jag kommer in på strax), men merparten av tiden ser man alltså saker från hans perspektiv. Jag som inte har spelar förstapersonsspel sen jag totalmisslyckades med att skjuta nazister i min brors Wolfenstein 3D måste erkänna att jag inte riktigt ser poängen. Det brukar ju heta att man i förstapersonsspel kan leva sig mer in i sin huvudperson, att man får händelserna mer in på kroppen. Så kanske det är om man är van vid dem, men jag upptäcker att jag har det precis tvärtom. När jag är i Adams perspektiv är jag en ruta som går omkring, inte en kropp. Man hukar sig för att smyga, och smyga gör man mycket, men det märks bara genom att kameravinkeln sänks ett snäpp. Jag känner mig inte som om jag hukar mig, jag känner mig som om jag har krympt. När man däremot tar täckning, och det gör man mycket, ser man Adam utifrån. Man ser spänningen i hans rygg och ben, man känner att det är fysiskt jobbigt att gömma sig, och när man sen smyger i täckning förstår man plötsligen vilken ansträngning det är. Jag lever mig mycket mer in i Adam när jag får se honom helt enkelt. Det hjälper heller inte att man i förstaperson inte har några armar; saker som lyfts svävar bara framför en. För inte att tala om när man släpar bort knockade vakter för att gömma dem, och deras ben fladdrar runt i luften. Oepiskt.

Det här med knockade vakter för mig osökt till det andra jag har tänkt på här i början av spelet, nämligen att man inte behöver döda särskilt många människor. Det har gjorts en ganska stor grej av det inför släppet, att man antingen kan spela Deus Ex med maskingevär och Rambostil eller smyga runt och undvika konflikt. Jag är till att börja med kluven inför att detta mitt älskade fritidsintresse innebär att jag måste låtsas döda folk hela tiden (jag menar, Assassin’s Creed var anledningen till att jag började spela), och jag har av någon anledning svårare för att skjuta än för att slåss med svärd. Detta vill jag skriva om i ett annat inlägg; vad gäller Deus Ex gläder det mig att jag bara har dödat folk i inledningen, när man utan att välja får en maskinpistol i handen och måste försvara sig. Inför första uppdraget frågar Adams chef om han tänker döda folk eller inte, och jag svarade att jag tänkte undvika det. Det innebar att det vapen jag har på ryggen/svävande framför min ruta är ett bedövningsgevär. Inga pixlade gubbar skadas i framställningen av min Deus Ex-historia. Jag försöker också vara konsekvent; just nu har jag spelat samma scen fyra-fem gånger för att min bedövningsammunition tar slut och jag vägrar plocka upp den pistol jag hittat och döda av de två sista vakterna. Jag har inte mycket ammunition till mitt gevär, så det valet av vapen innebär också av den anledningen att det är precision och smygande som gäller om man ska klara sig. Och herre min je vad svårt det är. Ammunition måste sparas, vakter är på helspänn och ger sig inte, man kan inte automatsikta (skratta inte, hypotetiska FPS-vana läsare, det är skitsvårt att sikta), har man valt distansvapen beror ens överlevnad på att man kan hålla sina motståndare på den distansen… Spelet har hjälpsamma tutorials för det mesta utom just att skjuta. Det ska man uppenbarligen ha kläm på. Min glädje när jag upptäckte att jag kunde få kikarsikte på mitt gevär var stor, och räddade mig från tankar på att ge upp spelet innan det ens hade börjat.

Min tanke nu är att jag ska ta en eftermiddag och verkligen jobba in mig i Deus Ex, vänja mig ordentligt vid tankesättet och kanske lära mig sikta och spara ammunition. Jag måste förstå hur ett sånt här spel ska spelas, för jag tror att det finns en belöning att hämta. Inte bara i det här spelet, men i att jag kanske kan bli en bättre spelare och därmed kan ge mig på andra svåra spel. Dessutom måste jag ju få prova att ge Adam nya implantat, och komma till de där städerna jag har sett i förhandsvisningar. Det är ett hårt liv att vara pacifistnoob, men jag ska visa dem.

Jag tänker berätta en liten historia om en flicka på ungefär 23 höstar som precis flyttat ihop med en ung man i sina bästa år, någonstans i Uppsala. De hade varsin dator i den nya lägenheten, och vid dessa befann de sig de flesta kvällar var och en för sig. Men en dag vände sig den unge mannen till flickan och frågade om de inte skulle börja spela ett spel tillsammans, ett spel han hade hört skulle vara rätt bra. Flickan var lite tveksam, det erkänner hon gärna så här i efterhand. Men eftersom hon gärna ville umgås lite med sin nya sambo så nickade hon och så började de. Så här började det, närmare bestämt:

Hur hade man kunnat motstå detta? Jag kunde det då inte. Fortfarande får jag nästan gåshud av det där introt. Inte för att jag egentligen tyckte att huvudhistorian var sådär vidare supervärst i Oblivion egentligen, det handlar liksom inte om det när man har en hel värld att plocka blommor och bär i. Oblivion är ett spel man kunde leva i, åtminstone 2007. Idag, när jag går tillbaka och spelar om är det kanske inte fullt så magiskt som det var då – men det är farao magiskt nog för att fortfarande bli knäsvag.

Vi spelade en bra bit över 200 timmar med vår första karaktär, jag och sambon. Sedan har jag spelat egna gubbar minst lika länge, vi har spelat Dark Brotherhood gemensamt senare, började lite på Shivering Isles (som tydligen ska vara mer likt Morrowind i tonen – då är det bra att jag aldrig spelat det för Shivering Isles är inte för mig). Sammanlagt har jag säkert fått 1000 timmar glädje av Oblivion. Men det tog inte jättelång tid, säkert inte ens ett år innan jag intensivt började vänta på en uppföljare.

Jag var ganska metodisk i mitt väntande. Nästan dagligen gick jag in på Bethesdas Elder Scrolls-sida för att se om de inte uppdaterat något. Det gjorde de aldrig. Och efter några år tröttnade jag lite och började ge upp. Så jag fortsatte lite lugnare, kanske någon gång i veckan bara. Och så helt plötsligt en dag förra året när jag bara slentriankollade in på sidan så såg den inte ut som den gjort de senaste åren. Det var nedräkning på gång, om två dagar skulle något hända. HERREGUD!!! Ni förstår mina känslor. Jag blev helt darrig. Och sedan: Skyrim.

När spelet kommer fredagen den 11 november kommer jag att ha väntat på och tänkt på Skyrim varje dag i ett år. Jag är egentligen inte orolig för om jag ska gilla det eller inte, det kommer jag att göra. Däremot är jag inte säker på att det kommer att gripa mig så som Oblivion gjorde. Oblivion var ändå mitt första möte i vuxen ålder med datorspel och mitt första möte någonsin med en öppen värld.

Men nu drar det verkligen ihop sig! Det är inte ens en månad kvar, och jag märker hur jag medvetet eller omedvetet börjar ställa om mig själv så att jag inte längre är hysteriskt superpepp utan mer försiktigt nyfiken. Tänk om det inte är allt jag hoppas? Tänk om det är plastigt och konstigt? Hjälp hjälp hjälp. De här bilderna gör mig dock lite lugnare, det är från Bethesdas speedrun-tävling. De verkar ju i alla fall glada och nöjda. Och tydligen tar Skyrim ca 1 timme längre än Oblivion och Fallout 3 att springa igenom…

Inför Skyrim kommer jag säkert att behöva skriva av mig en massa oro här. Jag kommer kanske ta upp frågor omkring fula drakar, hollywoodvikinghjälmar, Bethesdas oförmåga att skapa verkligt engagerande karaktärer i Dragon Age 2-anda, giftermål i spelet och annat. Men när allt kommer omkring kommer jag att vara fullständigt nöjd så länge jag kan plocka bär och blommor och samla dem i olika hus.

Nu när Assassin’s Creed: Revelations är på tapeten och det står klart att den käre Ezio där kommer att hiddenblejda sin sista takvakt börjar man fundera på vad som kommer härnäst i AC-serien. Vart ska vi? Vem ska vi spela? Får vi swaggra? Jag har ett önskemål, eller kanske en profetia. Eventuellt ett krav. Oavsett var höstackarna står: låt det vara en kvinna som landar i dem. Jag vill inte prata om mattheten över att ovalbara huvudpersoner i spel nästan alltid är män (jag förstår ju att denna världs spännigt muskulösa grabbar med skjutvapen måste få åtminstone någon förebild i populärkulturen). Och ja, jag vet, Lara Croft (som dock förmodligen vann på att hennes bröst av misstag blev förstorade 150%), men hon är ändå bara ett avbrott i en tung norm. Här tänker jag faktiskt helt fräckt utgå från att den normen inte kommer kunna hålla länge till och att någon speltillverkare kommer vinna stort på att ge oss en hjältinna som alla förväntas spela och leva sig in i. Precis som om hon vore en normal människa, ni vet, en sån med skägg och bihang. Min poäng här är att Ubisoft med AC-serien har krattat banan för att bli den speltillverkaren. Hur då? Jag trodde aldrig jag skulle fråga.

  1. Själva lönnmördaridén. Ingen kan rimligen argumentera mot att en lönnmördare kan vara av vilketdera kön. Skillnaden mellan män och kvinnor hänger primärt ihop med att kvinnor överlag är mindre och inte har samma råstyrka – och en stor biffig person kanske inte egentligen är det man vill ha när uppdraget innebär att smyga ihopkrupen på ett rep och sen mjukt ta sig in genom ett fönster. Altair och Ezio är faktiskt lite väl svällande för sitt jobb – inget ont om er i övrigt, mina sötnosar, ni gör ett så bra jobb ändå. Detta erkänner förstås Ubisoft, eftersom:
  2. det redan finns gott om kvinnliga lönnmördare i AC:s värld. Altair får visserligen först träffa den snabbklättrande modern till sitt barn i en återblick i AC2, men hon finns där. Ezio är mer av en tjejtjusare, men det är inte för hans skull lönnmördargillet han blir invigd i i AC2 har ett gäng damer som medlemmar. De är dessutom av allt att döma betydligt ballare än herrarna:  Alla närvarande har klättrat upp i tornet, alla är med på det lätt oepiska strömhoppet efteråt – och notera vilka kläder kvinnorna gör detta i. Vad skulle de inte kunna göra i byxor? Jag menar blott. I AC: Brotherhood har vi förstås också Ezios lönnmördargäng, där könsfördelningen är ungefär jämn.
  3. Det inte bara finns sneaky assassin-brudar, enligt spelet är flera av gillets stora historiska hjältar sådana. Statyerna i AC2 föreställer bl.a. en kinesisk lönnmörderska och en egyptisk dito. Om jag fick en spelönskan uppfylld skulle det vara att nästa AC-spel har den kinesiska som huvudperson. Massvis med stiliga tak, världens snyggaste färgskala, ett land som både kan sina svärd och sitt krut, mötet mellan öst och väst – kom igennnn, Ubisoft!
  4. Och till sist, inte att förglömma: AC-spelen är tjejspel. Jag lovar. 😀 Och vi har varit väldigt nöjda med att få rå om våra känsliga drama queens i vitt, men snart skulle vi gärna vilja vara dem också. Då jävlar ska ni få se på smyg och swagger.

Ubisoft har alltså ett grymt läge för att introducera en kvinnlig huvudperson i AC-serien. Det passar in i grundprincipen för spelen, det skulle vara en naturlig fortsättning på den historia de håller på att berätta och de har förmodligen en publik som är någorlunda mottaglig för det, vilket kanske inte alla mördarspel har. Jag tror inte man ska vara så rädd för manlig massflykt (fast Hollywood nog fortfarande är det). Och vem lyssnar för övrigt hellre på en gnällig 15-årings sårade manlighet än på mig, en av de skarpaste knivarna i ärmen?

Kolla här, lite information om Mass Effect 3 på Gameinformer. Eller på något annat valfritt ställe som rapporterar om detta, det är inte så noga. Det står ändå alltid ungefär samma saker överallt. Så andas vi långsamt ut och funderar lite. Multiplayer i Mass Effect 3 allstå. Okej. Andas in, andas ut.

Nu kommer jag att börja ranta (ränta? härja?) lite, men det kan inte hjälpas. Och jag är helt säker på att fler än jag kommer att bli lite ledsna av det här beskedet, kanske av lite olika skäl. Det finns de som är konservativa, och därmed tycker att en spelserie aldrig ska förändras. Det kan man tycka. Det är möjligen inte särskilt produktivt, men man kan tänka så. Det finns andra, som jag, som bara inte kan förstå varför varenda spel måste förses med multiplayer.

Jag ska nog genast erkänna något här. Jag har spelat exakt ett multiplayerspel exakt en gång, nämligen onlinebiten av Assassin’s creed Brotherhood. Det var inte tråkigt. Det var heller inte så där vidare värst superkul. Men jag kan absolut förstå att det finns de som tycker att det är jättekul att spela antingen mot folk flest, eller tillsammans med någon mer utvald. Jag tycker bara att det är tråkigt att varenda spel verkar vilja ha detta.

Och jag vet, jag vet. Det innebär egentligen inga problem för mig, jag kan bara låta bli att spela multiplayerbiten och slippa alltihopa. Mitt klagomål är alltså ungefär lika berättigat som att gnälla över snabbtravelsystemet i t.ex. Oblivion, vilket jag blir väldigt irriterad på. Och jag menar inte egentligen att de borde ta bort multiplayerbiten, om nu folk vill ha den. Det som gnager i mig är bara det att Bioware-nissarna har suttit och utnyttjad värdefull arbetstid på att utveckla något som finns i vart och vartannat spel redan. Tänk om de istället lagt ner tiden på att göra en öppen spelvärld? Eller roligare låtsaskompisar? Seriously, i ME2 var det väl nästan bara Kasumi som var kul egentligen. Jag vet ju att de kan, de gjorde ju Dragon Age 2 med sammanlagt i min mening INGEN misslyckad karaktär!

Nu är jag färdig. Och jag inser att denna min motvilja mot multiplayer är helt skev. De flesta spel som släpps har säkert inte alls multiplayer, det är min ilskna och konspirationsbenägna hjärna som spökar med mig. Och visst, om folk inte tröttnar på att skjuta på varandra ideligen ideligen i spel efter spel, vem är jag att hindra dem! Men det finns ju redan en hel hög MMO:n, kan de inte räcka?

Själva hjärtesaken

Postat: 9 oktober, 2011 av Nirke i Allmänt
Etiketter:, ,

Jag fick lite prestationsångest här, nu när jag ska skriva mitt första inlägg i denna sprillans språngande sprättfärska blogg. Ska det bli något djupt? Kanske en betraktelse över bilden av kvinnor och män i spel, framtidsanalyser av kommande konsoler, tankar om varför det inte finns något riktigt som går upp mot ett hederligt fantasy-RPG eller något ilsket om hur piratkopieringen av spel förstör för oss allihop? Allt det här kommer jag förhoppningsvis återkomma till i framtiden. Men jag insåg helt nyss vad det första inlägget faktiskt borde handla om: vad det är som gör att jag har ett behov av att prata av mig om mitt spelande!

Jag har nämligen det slutgiltiga svaret på frågan! Den var nog ingen beredd på, men så är verkligen fallet. Hemligheten tror jag nämligen ligger i mitt eget medverkande. Fine, jag är inte ensam om att ha kommit till den här slutsatsen, men jag tror verkligen att det är där hemligheten ligger.

Det som skiljer att spela tevespel från annan kultur (- ja, den diskussionen kan vi också ta en annan gång) tror jag är just det här med att man är med hela tiden, till skillnad från när man läser en bok eller när man ser en bra film eller teveserie. Böckerna och allt det andra kan verkligen vara hur bra som helst, och jag kan skratta och gråta och bli generad och möjligen allt på samma gång, men när allt kommer omkring har jag där aldrig något eget ansvar att göra något åt saken. Helt annat med spelen; om jag inte gör så att hjälten överlever/skyndar sig/har ihjäl fulingen på slutet/slutar springa rakt in i väggar med mera med mera kan vad som helst hända! Om jag inte hade hjälpt The Hero of Ferelden – hade vi då någonsin fått något demonbarn? Om jag bara hade tvingat min lille son att gå och lägga sig i tid – hade han någonsin blivit kidnappad av en obegriplig tokfralla? Och om jag inte hjälper Ico ut ur borgen… ja vem vet vad som kan hända! Jag spelar roll!

Här har vi nog för övrigt ett nytt valspråk i vardande: Jag spelar, alltså spelar jag roll! Lite som en parafras på en berömd fransos. Och det är själva huvudpoängen, själva hjärtesaken. Att jag vill skriva av mig om spel och inte om böcker eller film handlar om att jag faktiskt här har ett mycket större behov av att få prata av mig, jag har ju varit med om handlingen själv och inte bara upplevt den genom någon annan.

Jag tror att jag har lagt någon typ av grund här för framtida framgångar.

Som man ropar åt spelen

Postat: 9 oktober, 2011 av needfortweed i Allmänt
Etiketter:, , ,

Det finns få saker jag gör i tillvaron som får mig att utbrista så underliga saker som att spela tevespel. Visserligen skriver jag nästan dagligen meningar som ”Frågan är hur många hjortar det egentligen finns i trädet” och ”I det här sammanhanget brinner alltså regnbågen”, men det är mitt jobb. Jag har också alltid pratat med mig själv, sagt åt tidningsartiklar att skärpa sig och besvarat frågor som radion ställer. Människors öden i böcker resulterar också ofta i mer eller mindre verbala reaktioner, men det är ändå något annat med spelen. Man har förstås de utbrott som hänger ihop med själva tävlingselementet i spel, de ”Ja!”, ”Nej!” och blandade svordomar som också kan flyga ur en när man spelar badminton/Monopol/kubb. Härunder kan man nog också räkna meningen som förhoppningsvis först blev riktigt vanlig med teve- och datorspelens uppkomst: ”Men kan du dö nångång!”. Jag har ropat liknande saker framför VM-fotboll (utom det med att dö, förstås; inga huliganer i mitt vardagsrum). Men inte förrän jag satt indragen i Heavy Rain hade jag anledning att med inlevelse säga ”Stackars arkitekten” till min skärm, upprepade gånger.  Jag håller mig för mitt nypta hjärta och säger kärleksfullt ”Åh, Ezio” varje gång Assassin’s Creed: Brotherhood ger mig en tillbakablick på lönnmördaren som valp. Samma lönnmördare har en benägenhet att under min kontroll springa uppför en vägg och studsa från den in i ett handlöst och oplanerat fritt fall i stället för att smidigt svinga sig upp på ett tak, något som gett upphov till det överraskande vanliga utbrottet ”Nejjj! Parkour!”. Undrar vad grannarna tror att jag håller på med.

Man ropar alltså åt sina spel för att man blir så engagerad, ungefär som när man gång på gång säger åt Ivanhoe att han ska välja rätt brud den här gången (han gör det aldrig). Det man ropar blir just så underligt för att de världar man rör sig i är så märkliga. Ingen annanstans har man anledning att säga åt sig själv på skarpen att här ska det inte bli några jävla demonbarn gjorda, eller att man kanske borde använda alienlasergeväret. Jag börjar misstänka att det är den kombinationen som får mig att älska att spela: jag får kasta mig in i något som egentligen är helt absurt. Men kan du sluta hänga på väggen och posera? Ner i höstacken med dig, swaggerpojk!