Som man ropar åt spelen

Postat: 9 oktober, 2011 av needfortweed i Allmänt
Etiketter:, , ,

Det finns få saker jag gör i tillvaron som får mig att utbrista så underliga saker som att spela tevespel. Visserligen skriver jag nästan dagligen meningar som ”Frågan är hur många hjortar det egentligen finns i trädet” och ”I det här sammanhanget brinner alltså regnbågen”, men det är mitt jobb. Jag har också alltid pratat med mig själv, sagt åt tidningsartiklar att skärpa sig och besvarat frågor som radion ställer. Människors öden i böcker resulterar också ofta i mer eller mindre verbala reaktioner, men det är ändå något annat med spelen. Man har förstås de utbrott som hänger ihop med själva tävlingselementet i spel, de ”Ja!”, ”Nej!” och blandade svordomar som också kan flyga ur en när man spelar badminton/Monopol/kubb. Härunder kan man nog också räkna meningen som förhoppningsvis först blev riktigt vanlig med teve- och datorspelens uppkomst: ”Men kan du dö nångång!”. Jag har ropat liknande saker framför VM-fotboll (utom det med att dö, förstås; inga huliganer i mitt vardagsrum). Men inte förrän jag satt indragen i Heavy Rain hade jag anledning att med inlevelse säga ”Stackars arkitekten” till min skärm, upprepade gånger.  Jag håller mig för mitt nypta hjärta och säger kärleksfullt ”Åh, Ezio” varje gång Assassin’s Creed: Brotherhood ger mig en tillbakablick på lönnmördaren som valp. Samma lönnmördare har en benägenhet att under min kontroll springa uppför en vägg och studsa från den in i ett handlöst och oplanerat fritt fall i stället för att smidigt svinga sig upp på ett tak, något som gett upphov till det överraskande vanliga utbrottet ”Nejjj! Parkour!”. Undrar vad grannarna tror att jag håller på med.

Man ropar alltså åt sina spel för att man blir så engagerad, ungefär som när man gång på gång säger åt Ivanhoe att han ska välja rätt brud den här gången (han gör det aldrig). Det man ropar blir just så underligt för att de världar man rör sig i är så märkliga. Ingen annanstans har man anledning att säga åt sig själv på skarpen att här ska det inte bli några jävla demonbarn gjorda, eller att man kanske borde använda alienlasergeväret. Jag börjar misstänka att det är den kombinationen som får mig att älska att spela: jag får kasta mig in i något som egentligen är helt absurt. Men kan du sluta hänga på väggen och posera? Ner i höstacken med dig, swaggerpojk!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s