Arkiv för januari, 2012

Spel och språk, del 1

Postat: 31 januari, 2012 av Nirke i Allmänt
Etiketter:

Ja, jag skriver del 1 redan nu trots att det inte finns några ytterligare inlägg planerade omkring detta, även om Needfortweed säkert har ett och annat att säga om saken också. Vi är ju nämligen lika varandra så tillvida att vi båda är språkvetare till vardags och lägger ner precis lika mycket tid funderandes på språk som vi gör framför datorn eller teven (om inte mer!). Vi kommer med andra ord näppeligen kunna låta bli att uttala oss om språk i spel även i framtiden. Här gör jag dock premiär för ämnet!

Eller premiär och premiär. Under min korta och tämligen begränsade spelkarriär har jag ju sett att språk diskuteras inte bara här och där, utan faktiskt lite överallt i spelvärlden. Det finns ett antal saker som verkar irritera folk med språk i spel, och här finns förstås massor av material att gotta sig i för en sådan som mig som forskar om icke-språkvetares språksyn om dagarna.

Men det som fått mig att alldeles nyligen börja fundera på detta är P3 Spels eminenta initiativ att ägna ett helt avsnitt åt att prata om språk och spel (15/1). Tack! Det gjorde mig mer än lycklig. Mest av allt vill jag applådera Victor Leijonhufvud, vars inställning till svenska språket nog kommer rädda oss från möjlig domänförlust inom spelområdet (även om risken väl knappast är överhängande för tillfället)! Hans envetenhet är stor och imponerande på detta område, det har jag kunnat beskåda också i Gameplay, som tyvärr inte längre går att se på SVTplay.

I programmet pratades översättningar, dubbningar och svenska ord. Och i det stora hela har jag inte så mycket att invända, men jag funderar ändå på deras tankar om värdet av och definition av svenska ord. Missförstå mig inte nu bara, jag är en stor vän av svenska ord! Men jag har också ett rätt utpräglat funktionellt perspektiv på språk; så länge det inte ställer till problem bör det vara okej. Av de skälen tycker jag att levla är ett utmärkt svenskt ord, det rättar enkelt in sig i ledet av andra verb och går att både stava och böja utan några som helst engelskakunskaper. Ordet nivåa som lanserades i programmet ser jag av det skälet egentligen inget behov av. Nivåa är inte ett bättre svenskt verb, det är bara precis likvärdigt. Om inte lite sämre, eftersom vi ju faktiskt inte säger så och top-down-språkvårdsmetoder sällan visat sig fungera.

Däremot är förstapersonsskjutare helt överlägset firstpersonshooter. Här får vi ju nämligen problem på direkten. Hur ska vi göra när vi talar om flera… ja, vad? Firstpersonshootare? Firstpersonshooters? Och om du, kära eventuella läsare, tänker att du föredrar firstpersonshooters, hur gör du då i bestämd form? ”Ja jag föredrar de här firstpersonshootersarna.” Nej, vi har hamnat i avokadofällan/schemafällan (heter det en avokado, flera avokados? Och avokadosarna? Ett schema – flera scheman? Eller schemata?). Denna fälla är en styggelse, för den kräver kunskaper i ett främmande språk.

Och där tycker jag att hela problemet egentligen ligger: att prata svenska (och prata om man vad man nu vill – till exempel om spel) bör inte kräva kunskaper i några andra språk än just svenska. Nya ord (även lånord) får man leva med. Det kommer alltid att finnas massor av ord man inte kan, och de kan vara precis lika bra svenska ord som de man redan känner till. Men när man ska använda dessa nya och okända ord i en mening bör man kunna göra det precis som man gör med alla andra ord: använda dem som svenska ord.

Nu är ju inte det här fullt så oproblematiskt som jag låtsas förstås. När man läser alla sina spelnyheter på engelska och spelar sina spel på engelska är det ganska svårt att skapa en svensk spelordlista på riktigt. Och det är väl egentligen ingen fara med det, om världen går under i år är det inte spelspråkets fel. Men om man har lite tid över och skriver mycket om spel skulle man ibland kanske kunna tänka efter före.

Sådärja, nu fick jag det sagt. Egentligen hade jag tänkt att jag skulle skriva om mina favoritspel från 2011. Men nog borde jag ladda ännu lite mer innan jag skriver det mästerverket?

Annonser

Vykort från Skyrim

Postat: 21 januari, 2012 av needfortweed i Allmänt
Etiketter:

Nirke har ju visat sin stora entusiasm för Skyrim, och jag kände att jag måste påpeka att min inte är mindre – även om jag bara har spelat ungefär hälften så mycket som Nirke, det vill säga mer än en arbetsvecka i timmar. Min entusiasm kommer dock från en lite annan vinkel, eftersom jag aldrig fick någon känsla för Oblivion och därmed aldrig närde någon het önskan att spela uppföljaren. Mitt intryck av det spelet var att min alv med läderkjol som visade hennes spinkiga ben pratade med andra alver som hade tvådimensionella ansikten, varpå hon red iväg och blev tvärdödad av katter som ville råna henne. Det var inte att jag tyckte att det var ett dåligt spel, jag förstod nog inte riktigt poängen med den öppna världen (och de platta ansiktena). Jag var alltså inte helt förberedd på att bli så kär i Skyrim som jag blev. Nu har jag inte spelat på ett tag, bland annat för att katter nu igen tvärdödar mig, men jag ville ändå skicka ett vykort med ett par saker jag har noterat. Jag skulle gärna göra som Nirke och lägga upp semesterbilder, men hon spelar på dator och jag på konsoll, så fördel Nirke på skärmdumpsfronten.

Saker jag och min utsända Liv lagt märke till i Skyrim:

  • Liv, som kommer söderifrån, är en barskt utseende dam med fåror och ärr i ansiktet. Hon verkar vara typ fyrtio. Eller hennes huvud verkar vara typ fyrtio, medan resten av henne är mer åt 18, enligt den här principen. Hon hälsar att hon är glad åt att hon äntligen slipper springa omkring med bara ben i en vargpälsrustning och undrar med en örnblick på Bethesda om Skyrims herrar månne också blottar sina lurviga lår när de har på sig den. Vi betvivlar det.
  • Vår kompis Lydia dog, men en någorlunda värdig död. Eftersom hon hade vapen och rustning så sprang hon åtminstone inte dumdristigt in i dödens käftar, vilket en följeslagare i särk som bara har händerna att slåss med tenderar att göra. En medelålders pilgrim av den typen bestämde sig en gång för att försvara de till tänderna beväpnade drakdödarna Liv och Lydia mot jättespindlar med väntat resultat: de räddade honom och himlade med ögonen. Hans överlevnad blev senare orsaken till att Liv bestämde sig för att smyga förbi chansen att slåss mot två drakar samtidigt, något hon grämer sig lite över.
  • Hon grämer sig över det för att drakdödning är awesome och adrenalinframkallande så till den milda grad att jag får dubbel puls bara jag inser att det är en i närheten. ”I närheten” tenderar i Livs fall (alla drakar utom två hittills) att vara alldeles bredvid en stad hon just kommit till. Jag väntar på twisten som berättar att det är hon som har med sig drakarna, inte hon som ska bekämpa dem. Snart kanske hon slutar försvara städer; folk där är ändå så märkligt oimponerade bortsett från de första 15 sekunderna efter drakens död. En vakt som med egna ögon sett Liv blixtra ihjäl ett flygande monster kan på vägen bort från skelettet fälla kommentaren ”So, you know a few spells. Am I supposed to be impressed?”.
  • Liv ber mycket om ursäkt till dem som hade ett problem med vampyrer; hon tänkte lösa det, men så fick hon slut på dyrkar. Och på väg för att hämta fler råkade hon tillbringa flera dagar i munkträning på ett berg, spöa upp en rasist på ett värdshus, bli medlem av ett magiskt universitet, hjälpa ett galet barn och än en gång gå med på att göra en tjänst åt en gud som hon inte visste anses ond. Hon lovar att komma tillbaks med dyrkarna snart.
  • Vi mötte en grupp män som helt oprovocerat festade bredvid vägen mitt i snöyran och gav Liv mjöd. De kanske är släkt med piraterna på ett värdshus som reser sig perfekt unisont, som ett dansnummer, från bänkarna när man pratar med deras chef. I hemlighet drömmer Liv om att tillbringa resten av sina dagar i mental symbios med en mammutflock. Att ta ett par fjärilsvingar kan vara skillnaden mellan att kunna bära det man har med sig och att inte kunna det. Det här är världens bästa spel.