Arkiv för februari, 2012

Det har förmodligen framgått tidigare att jag inte har något som helst problem med att hjälpa Ezio ragga upp sarkastiska italienskor i stora kjolar eller Phelps att krascha varje bil han hittar i 50-talets LA. De är roliga herrar som jag gärna låtsas vara i långa perioder (alltså framför skärmen, inte annars). Men när jag faktiskt får ett val och kan göra min egen huvudperson så blir det nästan alltid en kvinna. Kanske inte så konstigt, jag råkar vara en sån själv, men eftersom det finns stora mängder pojkar därute i kommentatorsfälten som tycker det är självklart att fiktiva, polygonbaserade tjejer inte kan döda drakar medan fiktiva, polygonbaserade killar förstås kan det utan att spänna en enda överdimensionerad muskel så kan det vara på sin plats att påpeka att alla polygonerna faktiskt är födda till hjältar. Det är programmerat så, grabbar. Hur som, jag har tänkt lite på de damer jag har gjort mig att spela och hur de rör sig i sina respektive världar. Här är en liten beskrivande analys av mina favoritdamer.

Damerna i fråga är Hulda, den stora, självuppoffrande världsräddaren från Dragon Age: Origins; Signe Hawke, Kirkwalls motvilliga förkämpe från Dragon Age 2; Nora Shepard som försöker vara tuff i Mass Effect 2 samt den senaste, utforskaren Liv i Skyrim. Och därmed kan man också säga: grattis Bioware, ni gör bra spel för egenskapta figurer. Namnen på damerna är aningens slumpartade, men har en del gemensamt. Jag värjer mig lite mot att försöka hitta på egna namn som ska passa till världen – jag orkar inte sitta och dikta ihop ett Falahadriel eller Morkuntura eller anpassa mig till spelets språk. Namnen hör alltså till vår verkliga svenska namnflora (bonus: dagens undvikta språkvetarterm är ‘onomastikon’). För mig är det tydligt att Hulda är min första tevespelsbrud, eftersom hon är döpt efter den tuffa farmorsmor jag hade varit döpt efter om Hulda inte hade varit ett så otympligt namn för en (nittonhundra)åttiotalist. Det är det självskrivna namnet för mig att använda. Signe är bara ett namn jag kom på vore bra om jag själv får barn en dag – och inom två månader av DA2-Signes skapelse föddes två Signe i min bekantskapskrets. Jag tillhör uppenbarligen samma samhälle och social klass som mina vänner (det finns forskning som bevisar varför). Skönt att veta. Nora heter egentligen bara så för att hennes skepp heter Normandie, vilket gjorde att min känsla av ”mer än slump?” ökade betydligt när den ena nyfödda Signe visade sig heta Nora i andranamn. Och Liv, ja ni. Kort och kärnfullt, matchade hennes barska ansikte och hennes lite nordiska värld, antar jag. (Här måste jag inflika en sak: när Bethesda uppenbarligen har gjort lite efterforskningar i nordiska språk inför Skyrim, hur blev det så att mansnamnen Helgi och Gisli har blivit kvinnonamn? Spelutvecklarna får ju göra som de vill, och det stör nog få, men de kan väl inte ha hittat namnen utan att samtidigt få veta att de är manliga? Jag undrar bara.)

Utseendemässigt ser jag förstås också likheter, inte i hur de ser ut så mycket som hur de inte ser ut. Det är vassa näsor, smala läppar, små ögon och bistra miner. Det finns två typer de inte ser ut som: typiska tevespelstjejer (alltså: de är inte Lara Croft) och mig själv, som är rund, rosa och tämligen långt från bister. Signe ser visserligen ut som Kate Winslet, men det var verkligen inte meningen… Hulda är en liten, rödbrun alv med sammanbiten mun, Nora är en ärrig indier med vass näsa och Liv en ärrig italienare med i stort sett samma näsa. De har typiskt håret i knut och tenderar att se lite ilskna ut; det är nog bristen på plutmun som gör det. Men kom igen, om du skulle rädda världen/staden/mänskligheten/landet, skulle du ha tid med att pluta med munnen? Vänta, det kanske är därför kommentatorspojkarna inte går med på att tjejer kan döda drakar – de tror helt enkelt att vi måste använda all vår energi på att pluta med munnen och inte har överskott till att rädda världen.

Vad jobbar dessa damer med då? Hur räddar de sina världar? Öhm, jo, listan lyder ”mage, mage, det där i ME som är typ som en mage, mage med yxa”. Jag gillar eldbollar, okej? Hur de jobbar är däremot lite olika, som jag har antytt här ovanför. Hulda hittade ganska snabbt sin plats som den rättvisa hjälten, den vars lite ledsna blick alltid är riktad mot slutmålet: att rädda världen. Hon tog mogna beslut, gjorde inget överilat och hjälpte alltid de svaga. I början var hon lite skämtsam och ironisk, men det försvann när stundens allvar tog över. Signe var egentligen motsatsen; inte elak eller så, men lite självisk, lite dryg/sarkastisk och mest intresserad av att komma upp sig i Kirkwall, få ett bra liv för sig och sin familj och inte bli så involverad i politiken. Den som har spelat DA2 kan räkna ut att det gick sådär med den planen. Med Nora försökte jag det som jag misslyckats med i Dragon Age-spelen, nämligen att vara mer rebellisk och hård. Nora blev alltså en som sköt först, inte hade tid med trams och bara ville leda sin besättning i en moraliskt svår situation. Tänkte jag. Det visar sig att när jag medvetet vill vara elak i tevespel blir min dam ungefär 50-50. Jag försöker ta de rebelliska valen, men har skygglappar för vissa av dem och råkar därmed göra gott i lika stor utsträckning. Jag väljer att se det som att jag är en naturligt rättrådig människa, inte en inkonsekvent rollspelare… Till sist har vi Liv, som genom att bo i en hysteriskt öppen värld inte har formats lika starkt av den. Hon har visat sig vara klart antirasist men samtidigt principiellt för ett lands frihet, trivas bäst i bibliotek och akademiska institutioner och ha stor respekt för jättar och mammutar. Hon har också en aversion mot att bryta mot lagen (utom när det gäller att slänga vapen på jarlens golv) och en nästan onyttig fascination för suspekta gudomar. Jag har bestämt mig för att hon är någon slags forskare – som jag, fast hon kan döda drakar. Vilket, nu när jag tänker på det, är en ganska träffande – och ganska väntad – sammanfattning av mina alter egon: som jag, fast snygga, drakdödande och världsräddande.

Annonser

Spelskribenter…

Postat: 19 februari, 2012 av Nirke i Allmänt
Etiketter:, , , ,

… eller Hur man skriver riktigt pretto.

Ja, Loading.se – jag tittar på dig!

För ungefär ett år sedan började jag prenumerera på tidningen Level. Level är en i stort ganska utmärkt tidning. Jag får lite olika diskussioner om något aktuellt, jag får lite krönikor, jag lär mig lite av recensionerna och dessutom får jag en liten inblick i hela indiemarknaden (som jag har dålig koll på, men det är okej för jag vet ju att det jag gillar är blockbuster-spel med superbudget egentligen). Dessutom är språket i tidningen faktiskt riktigt bra! Det slinker in grodor ibland, men det är inget som stör mig vid en genomläsning. Och då får det nog räknas som helt normala texter.

Men sedan kommer vi till spelbloggarna och spelrapporteringen på nätet! Ibland vill jag bara sjunka genom golvet av skam. Vad tror de? Att det är deras svenskalärare från högstadiet som ska läsa och ge dem betyg? Det stämmer (jag tror att det är belagt i elevspråksforskningen faktiskt) att det då lönar sig med adjektiv och varierande meningslängd. Säkert kan ett inslag av fina och överdrivet ovanliga ord också ge betalt betygsmässigt. Men om man vänder sig till en normalbegåvad läsarkrets som (det här säger åtminstone mina fördomar) till ganska liten del består av just svenskalärare – ja då kan man med fördel låta bli.

För att illustrera hur jag ser språket på spelsidor tänker jag här ge mig på att skriva en fejkrecension. Det gäller för övrigt egentligen mest bloggar och recensioner, själva nyhetsrapporteringen kan ganska ofta vara välskriven och bra. Så även recensionerna och bloggarna förstås, det är bara det att det alldeles för ofta inte är det. Eller… nu ska jag sluta göra problem av det här. Här kommer min fejkade recension, och så kan ni se om ni håller med om att det är plågsamt att läsa!
Recension av ”Shadows of Darkness and Kingdoms IIX”

Jag kommer in i ett nedsläckt rum. Det är kallt. Jag fryser. Men något får mig ändå att förbliva.

Stämningen är förtätad. Små elektriska ljus blinkar. Jag ser ett par intensiva ögon se på mig. En väteperoxidblekt och omsorgsfullt tillrättalagd och kammad frisyr kommer ut likt kungen av Saba.

De tittar på mig. Betraktar mig. Ser mig.

Försöker mäta sig med min styrka.

Mina händer darrar av förväntan.

Jag erfor en känsla av hopp. Av förtvivlan. Av glädje. Av sorg. Det här är det bästa sedan Chrono Trigger. 

Betyg: 9

De brukar förstås vara längre, men det här är ju min blogg och inte orkar jag sitta här och fejkrecensera särskilt länge. Men ni förstår poängen. Begrepp som stycka och mening, flöde i texten och stolpar verkar helt ha blandats ihop av skribenterna. Men jag kan kanske förstå det. Det är ju inga journalister det här, det är entusiastiska spelare som råkade engagera sig på en spelsida och har avancerat i graderna på densamma. Man kan inte ha en massa krav på deras språk, det vore orimligt. Ja, det vore orimligt, men jag kan ändå inte låta bli att skämmas för deras skull.

Problemet är att det ju känns så väl vad det är de vill! De vill skriva som stora författare! De vill visa sin repertoar! De vill visa att de är allmänbildade och vet hur det går till, att de kan fler ord än ”stanna” och ”fick/blev hoppfull”. De vill visa att de hör hemma där på sidan och att de är experter. Jag förstår! Det gör jag verkligen, jag önskar bara att de hade en redaktör som någon gång ibland bara sa stopp.

Och nu verkar det kanske som att jag inte gillar att läsa bloggar och recensioner, och att jag bara klagar. Men det stämmer ju inte, det är ett stort dagligt nöje att besöka ett stort antal sidor och läsa nyheter, bloggar och allt annat som de nu vill glädja mig med. Dessutom är ju det här inlägget ett indirekt beröm till mig själv – jag vill tydligen låta påskina att jag själv inte gör på det här sättet. Men se bara på stycket precis ovanför: 4 meningar som börjar med ett ”de” som refererar till samma personer? Det är väl rätt pretto? Jo, det får man nog erkänna. Men jag skriver ju också en spelblogg, och är alltså i gott sällskap när jag nu publicerar.