Arkiv för april, 2012

Dålig spelare?

Postat: 27 april, 2012 av Nirke i Allmänt
Etiketter:, , , ,

Jag funderar på en sak. Jag har funderat på den här saken ganska länge faktiskt, och jag har nog kommit fram till vad jag tycker också – stay tuned, så kommer slutklämmen snart! Själva spörsmålet handlar om jargongen omkring hur spel ska vara.

Kanske jag ska börja i en annan ände. Jag gillar att spela spel, till och med väldigt mycket. Jag läser om spel varje dag, jag tänker på spel varje dag. Jag skulle betrakta mig själv som en spelare.

Jag är dock inte uppvuxen med spel (som Need for Tweed, se tidigare inlägg). Jag minns med andra ord inte tiden då man kämpade som en tok för att varva banor och när spelen var så svåra att man slängde handkontrollen i väggen med ett sådant där härligt skimmer som bara barndomsminnen kan omges med. Vad jag däremot vet är att jag hatar att vara frustrerad, och svårigheter gör mig frustrerad. När jag spelar (= vill ha roligt) vill jag därför försöka minimera frustrerationen så mycket som möjligt. Jag är följaktligen inte ett dugg intresserad av att bli ”utmanad” när jag spelar. Jag unviker Dark Souls som pesten.

Jag tycker om interaktiva berättelser. Där jag får styra en gubbe (här i betydelsen ‘karaktär’) mot nya okända mål i en spännande och förhoppningsvis engagerande berättelse. Jag bryr mig inte ett dugg om hur stora pistoler jag hittar längs vägen eller om jag kan uppgradera min svärd. Jag bryr mig om vad som händer. Scriptade scener rör mig således inte i ryggen, Heavy Rain är det kanske bästa spel jag spelat.

Här kommer vi nu äntligen till pudelns kärna. Jag har nämligen förstått att det inte är så här man ska tycka om man betraktar sig som spelare. Man ska ha ambitionen att dra upp svårighetsgraden (jag drar i allmänhet ner den), och man ska gilla att dö och dö och dö och dö bara för att efter 112 försök kanske se en fiendes svaghet och därefter kunna sätta in sin stöt. Och framför allt ska man vara medveten om att DET VAR BÄTTRE FÖRR, när utvecklarna respekterade spelarnas masochistiska tendenser och lät dem nöta i fred.

Jag läste nyligen ett blogginlägg där skribenten (ingen dålig skribent alls! Och han har rätt till sin åsikt, det är inte det jag försöker härja om) menar att vissa spel håller spelaren i handen för mycket och det bara är att gå rakt fram och trycka på en knapp. Och det här menar han är ett hot, eftersom man inte (om jag sammanfattar lite) utmanas ordentligt. ”Det här är en läskig trend. Film är film och jag älskar det. Spel är spel och jag älskar det med” skriver han. Helst ska de dock inte blandas.

Men jag kan bara inte se hotet här. Jag förstår inte varför man måste begränsa spel till en viss sorts spel. Eller varför man för den sakens skull vill dra en skarp gräns mellan film och spel överhuvudtaget. Var finns hotet om de två (i vissa spel) skulle likna varandra? Jag är medveten om att Heavy Rain inte är så utmanande rent fingerfärdighetsmässigt, men detta faktum gör det knappast till ett sämre spel. Lika lite som knapptryckarkombinationerna i något väl valt slagsmålsspel gör det till mer spel än de tidiga Mariospelen – där man faktiskt i ärlighetens namn mest tryckte på hoppa-knappen. Det finns inget problem i det här! Gillar man inte vissa typer spel så behöver man inte spela. Jag spelar t.ex. inte fps. Men man behöver inte hävda att det ena eller andra är mindre värt att kallas för ‘spel’. Då har man begränsat sig alldeles i onödan.

Och det var alltså slutklämmen.

Annonser

Att höra hemma

Postat: 6 april, 2012 av needfortweed i Allmänt
Etiketter:, , , ,

När det gäller att vara insatt i spelvärlden har jag egentligen rätt bra förutsättningar. Jag föddes i början av 80-talet, växte upp med dator i huset och äldre bröder som gillade datorer och spel. Jag har spelat Prince of Persia när han var en grön Linus på linjen mot svart bakgrund och misslyckats med att skjuta pixliga nazister i Wolfenstein 3D. Hos kompisar har jag även spelat åttabitars tevespel, och ja, jag har blåst i kassetten för att få bort damm. Det är kul att ha provat, och skoj att ibland förstå referenser till de gamla spelen. Det jag spelade mest, och som jag nyligen insåg ligger i botten av min spelkärlek, var peka-klicka-äventyrsspel. Det började med Leisure Suit Larry (även om de flesta sexskämten gick över mitt unga huvud), fortsatte med Myst och Discworld Noir (inte ett spel jag ser refereras så mycket) och senare Syberia-spelen, som jag fortfarande tycker hör till de bästa spel jag har spelat. När jag som bäst gick och saknade fler sådana spel fick jag höra om Double Fine Productions crowdsourcingprojekt på Kickstarter – man betalar en summa man själv väljer mot att få spelet när det är klart. Jag missade flera av Monkey Island-tågen, men har spelat en del senare, och grämde mig länge över att aldrig ha haft chansen att spela Grim Fandango. Att få vara med och finansiera ett nytt spel från dem lät som en utmärkt idé. En av fördelarna med att göra det är att man får tillgång till forum där det blivande spelets utformning diskuteras, och det var här jag fick anledning att fundera över tillhörighet. På i stort sett varenda forum kan man se folk som säger något i stil med ”Vi som har finansierat det här är äkta GAMERS, vi vill ha svåra pussel, inget jävla casualspel som vem som helst kan klara”. Andra varianter är ”Åh, kommer ni ihåg den uppblåsbara fågelholken i Obscure Adventure 2? Så jävla kul!” och ”Jaha, du har inte spelat Journey Beyond Mystey Island, då förstår jag att du gillar att få ledtrådar i spelet.”. Överallt pinkas det revir och dras gränser, och Vi:et blir ganska litet i förhållande till att det är över 87.000 människor som valt att haka på. Många uttrycker nog bara sin glädje över att ha hittat likasinnade, men särskilt de som pratar om hur SVÅRT det här spelet måste vara, så bara riktiga hardcorespelare kan få glädje av det, vill tydligen inte tillhöra en större grupp.  Jag har som sagt ändå något hum  om vad folk pratar om, men trots det känner jag mig utanför. Jag blir lite beklämd när jag tänker på vad den 14-åriga nyblivna äventyrsspelsfantasten som vill dra sitt strå till stacken upplever. I motsats till film, den underhållningsgenre som spel oftast jämförs med, har ju spel den nackdelen att de inte uppgraderas när tekniken gör det. Den 14-åriga äventyrsspelfantasten kanske också är stumfilmsälskare, och det är inte särskilt svårt för henne att bli och sätta sig in i trots att hon inte är född 1910. Vill man spela klassiska spel så får man antingen vara född på rätt tid och plats eller hoppas på emulatorer och liknande – men även den som spelar i efterhand får ofta veta ”ja, men det är inte det samma som när det här var riktigt snygg grafik”. Spelet (och spelen) är liksom förlorat på förhand. Det som är extra sorgligt med det här revirtänkandet just vad gäller peka-klicka-spel är att anledningen till att Double Fine gick ut och sökte finansiering direkt från spelarna var att inga spelföretag vill betala för den typen spel längre – för att köparna anses vara för få. Kanske inte den bästa genren att försvara mot nybörjare.