Inlägg märkta ‘allvarligt talat’

Flickan i fickan

Postat: 13 juni, 2012 av needfortweed i Allmänt
Etiketter:, , , ,

Jag är kluven. För ett tag sen förutsåg/krävde/önskade jag att utvecklarna bakom Assassin’s Creed-serien skulle stå sitt kast och göra ett AC-spel med en kvinnlig lönnmördare. Nu har de ju gjort det, och ändå känns det lite halvt. Ja, det är ett AC-spel med en brud i huvudrollen, men nej, det är inte till PS3. Det är till PS Vita. Under tiden har som bekant AC3 flaggats, viftats och ståhejats för, och det kommer bli ett förnämligt spel förstås, men en del av mig tycker att det är lite sorgligt att den förvirrande benämnda Aveline (hon bor ju i Kirkwall!) bara är en sidospelare. Å andra sidan får man väl vara glad åt att Ubisoft faktiskt ger sig på en dam som huvudperson någonstans alls. Jag kanske är för naiv om hur långt spelvärlden har kommit, jag menar: Tomb Raider, alltså det nya spelet. Som har en producent som helt ohejdat berättar att ”folk” inte identifierar sig med Lara Croft, utan vill beskydda henne. Därför ska hon tryckas ner ordentligt i det kommande spelet, så ”folk” kan beskydda henne lite extra. Jag inser nu att jag nästan bara skriver om kvinnor och spel här, och jag önskar verkligen innerligt att det inte vore så, men det är så mycket tröttsamt trams och idioti att man inte bara kan låtsas som ingenting. I kommentarerna till AC: Liberation kom den obligatoriska ”alltså, kvinnlig lönnmördare, jag vet inte”- kommentaren snabbt, och den här intervjun där en av manusförfattarna till Dragon Age berättar hur man-man-romansen som är möjlig i DA2 hade fått en ung man att inse att han också kunde hitta kärleken kommenterades av en pappskalle på Facebook med att sagda författare hade förvandlat alla spelen till homosexuella orgier. Jag kan inte säga att jag minns de där orgierna från DA, men jag letade ju inte efter dem heller.

Jag vet att för varje pucko i kommentarsfältet finns det tio normala människor som säger ”yay, spelet ser grymt ut!” och ”vilken fin historia!”, men jag blir beklämd. Och jag är rädd för att precis som dessa töntar tar upp merparten av mitt synfält så är de också de tydligaste för pengabärarna som då tror att det är den som ropar högst som betalar mest. Det kan de ju tro. Mina flickpengar är ändå lika mycket värda.

Annonser

Dålig spelare?

Postat: 27 april, 2012 av Nirke i Allmänt
Etiketter:, , , ,

Jag funderar på en sak. Jag har funderat på den här saken ganska länge faktiskt, och jag har nog kommit fram till vad jag tycker också – stay tuned, så kommer slutklämmen snart! Själva spörsmålet handlar om jargongen omkring hur spel ska vara.

Kanske jag ska börja i en annan ände. Jag gillar att spela spel, till och med väldigt mycket. Jag läser om spel varje dag, jag tänker på spel varje dag. Jag skulle betrakta mig själv som en spelare.

Jag är dock inte uppvuxen med spel (som Need for Tweed, se tidigare inlägg). Jag minns med andra ord inte tiden då man kämpade som en tok för att varva banor och när spelen var så svåra att man slängde handkontrollen i väggen med ett sådant där härligt skimmer som bara barndomsminnen kan omges med. Vad jag däremot vet är att jag hatar att vara frustrerad, och svårigheter gör mig frustrerad. När jag spelar (= vill ha roligt) vill jag därför försöka minimera frustrerationen så mycket som möjligt. Jag är följaktligen inte ett dugg intresserad av att bli ”utmanad” när jag spelar. Jag unviker Dark Souls som pesten.

Jag tycker om interaktiva berättelser. Där jag får styra en gubbe (här i betydelsen ‘karaktär’) mot nya okända mål i en spännande och förhoppningsvis engagerande berättelse. Jag bryr mig inte ett dugg om hur stora pistoler jag hittar längs vägen eller om jag kan uppgradera min svärd. Jag bryr mig om vad som händer. Scriptade scener rör mig således inte i ryggen, Heavy Rain är det kanske bästa spel jag spelat.

Här kommer vi nu äntligen till pudelns kärna. Jag har nämligen förstått att det inte är så här man ska tycka om man betraktar sig som spelare. Man ska ha ambitionen att dra upp svårighetsgraden (jag drar i allmänhet ner den), och man ska gilla att dö och dö och dö och dö bara för att efter 112 försök kanske se en fiendes svaghet och därefter kunna sätta in sin stöt. Och framför allt ska man vara medveten om att DET VAR BÄTTRE FÖRR, när utvecklarna respekterade spelarnas masochistiska tendenser och lät dem nöta i fred.

Jag läste nyligen ett blogginlägg där skribenten (ingen dålig skribent alls! Och han har rätt till sin åsikt, det är inte det jag försöker härja om) menar att vissa spel håller spelaren i handen för mycket och det bara är att gå rakt fram och trycka på en knapp. Och det här menar han är ett hot, eftersom man inte (om jag sammanfattar lite) utmanas ordentligt. ”Det här är en läskig trend. Film är film och jag älskar det. Spel är spel och jag älskar det med” skriver han. Helst ska de dock inte blandas.

Men jag kan bara inte se hotet här. Jag förstår inte varför man måste begränsa spel till en viss sorts spel. Eller varför man för den sakens skull vill dra en skarp gräns mellan film och spel överhuvudtaget. Var finns hotet om de två (i vissa spel) skulle likna varandra? Jag är medveten om att Heavy Rain inte är så utmanande rent fingerfärdighetsmässigt, men detta faktum gör det knappast till ett sämre spel. Lika lite som knapptryckarkombinationerna i något väl valt slagsmålsspel gör det till mer spel än de tidiga Mariospelen – där man faktiskt i ärlighetens namn mest tryckte på hoppa-knappen. Det finns inget problem i det här! Gillar man inte vissa typer spel så behöver man inte spela. Jag spelar t.ex. inte fps. Men man behöver inte hävda att det ena eller andra är mindre värt att kallas för ‘spel’. Då har man begränsat sig alldeles i onödan.

Och det var alltså slutklämmen.

Att höra hemma

Postat: 6 april, 2012 av needfortweed i Allmänt
Etiketter:, , , ,

När det gäller att vara insatt i spelvärlden har jag egentligen rätt bra förutsättningar. Jag föddes i början av 80-talet, växte upp med dator i huset och äldre bröder som gillade datorer och spel. Jag har spelat Prince of Persia när han var en grön Linus på linjen mot svart bakgrund och misslyckats med att skjuta pixliga nazister i Wolfenstein 3D. Hos kompisar har jag även spelat åttabitars tevespel, och ja, jag har blåst i kassetten för att få bort damm. Det är kul att ha provat, och skoj att ibland förstå referenser till de gamla spelen. Det jag spelade mest, och som jag nyligen insåg ligger i botten av min spelkärlek, var peka-klicka-äventyrsspel. Det började med Leisure Suit Larry (även om de flesta sexskämten gick över mitt unga huvud), fortsatte med Myst och Discworld Noir (inte ett spel jag ser refereras så mycket) och senare Syberia-spelen, som jag fortfarande tycker hör till de bästa spel jag har spelat. När jag som bäst gick och saknade fler sådana spel fick jag höra om Double Fine Productions crowdsourcingprojekt på Kickstarter – man betalar en summa man själv väljer mot att få spelet när det är klart. Jag missade flera av Monkey Island-tågen, men har spelat en del senare, och grämde mig länge över att aldrig ha haft chansen att spela Grim Fandango. Att få vara med och finansiera ett nytt spel från dem lät som en utmärkt idé. En av fördelarna med att göra det är att man får tillgång till forum där det blivande spelets utformning diskuteras, och det var här jag fick anledning att fundera över tillhörighet. På i stort sett varenda forum kan man se folk som säger något i stil med ”Vi som har finansierat det här är äkta GAMERS, vi vill ha svåra pussel, inget jävla casualspel som vem som helst kan klara”. Andra varianter är ”Åh, kommer ni ihåg den uppblåsbara fågelholken i Obscure Adventure 2? Så jävla kul!” och ”Jaha, du har inte spelat Journey Beyond Mystey Island, då förstår jag att du gillar att få ledtrådar i spelet.”. Överallt pinkas det revir och dras gränser, och Vi:et blir ganska litet i förhållande till att det är över 87.000 människor som valt att haka på. Många uttrycker nog bara sin glädje över att ha hittat likasinnade, men särskilt de som pratar om hur SVÅRT det här spelet måste vara, så bara riktiga hardcorespelare kan få glädje av det, vill tydligen inte tillhöra en större grupp.  Jag har som sagt ändå något hum  om vad folk pratar om, men trots det känner jag mig utanför. Jag blir lite beklämd när jag tänker på vad den 14-åriga nyblivna äventyrsspelsfantasten som vill dra sitt strå till stacken upplever. I motsats till film, den underhållningsgenre som spel oftast jämförs med, har ju spel den nackdelen att de inte uppgraderas när tekniken gör det. Den 14-åriga äventyrsspelfantasten kanske också är stumfilmsälskare, och det är inte särskilt svårt för henne att bli och sätta sig in i trots att hon inte är född 1910. Vill man spela klassiska spel så får man antingen vara född på rätt tid och plats eller hoppas på emulatorer och liknande – men även den som spelar i efterhand får ofta veta ”ja, men det är inte det samma som när det här var riktigt snygg grafik”. Spelet (och spelen) är liksom förlorat på förhand. Det som är extra sorgligt med det här revirtänkandet just vad gäller peka-klicka-spel är att anledningen till att Double Fine gick ut och sökte finansiering direkt från spelarna var att inga spelföretag vill betala för den typen spel längre – för att köparna anses vara för få. Kanske inte den bästa genren att försvara mot nybörjare.

Spelskribenter…

Postat: 19 februari, 2012 av Nirke i Allmänt
Etiketter:, , , ,

… eller Hur man skriver riktigt pretto.

Ja, Loading.se – jag tittar på dig!

För ungefär ett år sedan började jag prenumerera på tidningen Level. Level är en i stort ganska utmärkt tidning. Jag får lite olika diskussioner om något aktuellt, jag får lite krönikor, jag lär mig lite av recensionerna och dessutom får jag en liten inblick i hela indiemarknaden (som jag har dålig koll på, men det är okej för jag vet ju att det jag gillar är blockbuster-spel med superbudget egentligen). Dessutom är språket i tidningen faktiskt riktigt bra! Det slinker in grodor ibland, men det är inget som stör mig vid en genomläsning. Och då får det nog räknas som helt normala texter.

Men sedan kommer vi till spelbloggarna och spelrapporteringen på nätet! Ibland vill jag bara sjunka genom golvet av skam. Vad tror de? Att det är deras svenskalärare från högstadiet som ska läsa och ge dem betyg? Det stämmer (jag tror att det är belagt i elevspråksforskningen faktiskt) att det då lönar sig med adjektiv och varierande meningslängd. Säkert kan ett inslag av fina och överdrivet ovanliga ord också ge betalt betygsmässigt. Men om man vänder sig till en normalbegåvad läsarkrets som (det här säger åtminstone mina fördomar) till ganska liten del består av just svenskalärare – ja då kan man med fördel låta bli.

För att illustrera hur jag ser språket på spelsidor tänker jag här ge mig på att skriva en fejkrecension. Det gäller för övrigt egentligen mest bloggar och recensioner, själva nyhetsrapporteringen kan ganska ofta vara välskriven och bra. Så även recensionerna och bloggarna förstås, det är bara det att det alldeles för ofta inte är det. Eller… nu ska jag sluta göra problem av det här. Här kommer min fejkade recension, och så kan ni se om ni håller med om att det är plågsamt att läsa!
Recension av ”Shadows of Darkness and Kingdoms IIX”

Jag kommer in i ett nedsläckt rum. Det är kallt. Jag fryser. Men något får mig ändå att förbliva.

Stämningen är förtätad. Små elektriska ljus blinkar. Jag ser ett par intensiva ögon se på mig. En väteperoxidblekt och omsorgsfullt tillrättalagd och kammad frisyr kommer ut likt kungen av Saba.

De tittar på mig. Betraktar mig. Ser mig.

Försöker mäta sig med min styrka.

Mina händer darrar av förväntan.

Jag erfor en känsla av hopp. Av förtvivlan. Av glädje. Av sorg. Det här är det bästa sedan Chrono Trigger. 

Betyg: 9

De brukar förstås vara längre, men det här är ju min blogg och inte orkar jag sitta här och fejkrecensera särskilt länge. Men ni förstår poängen. Begrepp som stycka och mening, flöde i texten och stolpar verkar helt ha blandats ihop av skribenterna. Men jag kan kanske förstå det. Det är ju inga journalister det här, det är entusiastiska spelare som råkade engagera sig på en spelsida och har avancerat i graderna på densamma. Man kan inte ha en massa krav på deras språk, det vore orimligt. Ja, det vore orimligt, men jag kan ändå inte låta bli att skämmas för deras skull.

Problemet är att det ju känns så väl vad det är de vill! De vill skriva som stora författare! De vill visa sin repertoar! De vill visa att de är allmänbildade och vet hur det går till, att de kan fler ord än ”stanna” och ”fick/blev hoppfull”. De vill visa att de hör hemma där på sidan och att de är experter. Jag förstår! Det gör jag verkligen, jag önskar bara att de hade en redaktör som någon gång ibland bara sa stopp.

Och nu verkar det kanske som att jag inte gillar att läsa bloggar och recensioner, och att jag bara klagar. Men det stämmer ju inte, det är ett stort dagligt nöje att besöka ett stort antal sidor och läsa nyheter, bloggar och allt annat som de nu vill glädja mig med. Dessutom är ju det här inlägget ett indirekt beröm till mig själv – jag vill tydligen låta påskina att jag själv inte gör på det här sättet. Men se bara på stycket precis ovanför: 4 meningar som börjar med ett ”de” som refererar till samma personer? Det är väl rätt pretto? Jo, det får man nog erkänna. Men jag skriver ju också en spelblogg, och är alltså i gott sällskap när jag nu publicerar.

Nu när Assassin’s Creed: Revelations är på tapeten och det står klart att den käre Ezio där kommer att hiddenblejda sin sista takvakt börjar man fundera på vad som kommer härnäst i AC-serien. Vart ska vi? Vem ska vi spela? Får vi swaggra? Jag har ett önskemål, eller kanske en profetia. Eventuellt ett krav. Oavsett var höstackarna står: låt det vara en kvinna som landar i dem. Jag vill inte prata om mattheten över att ovalbara huvudpersoner i spel nästan alltid är män (jag förstår ju att denna världs spännigt muskulösa grabbar med skjutvapen måste få åtminstone någon förebild i populärkulturen). Och ja, jag vet, Lara Croft (som dock förmodligen vann på att hennes bröst av misstag blev förstorade 150%), men hon är ändå bara ett avbrott i en tung norm. Här tänker jag faktiskt helt fräckt utgå från att den normen inte kommer kunna hålla länge till och att någon speltillverkare kommer vinna stort på att ge oss en hjältinna som alla förväntas spela och leva sig in i. Precis som om hon vore en normal människa, ni vet, en sån med skägg och bihang. Min poäng här är att Ubisoft med AC-serien har krattat banan för att bli den speltillverkaren. Hur då? Jag trodde aldrig jag skulle fråga.

  1. Själva lönnmördaridén. Ingen kan rimligen argumentera mot att en lönnmördare kan vara av vilketdera kön. Skillnaden mellan män och kvinnor hänger primärt ihop med att kvinnor överlag är mindre och inte har samma råstyrka – och en stor biffig person kanske inte egentligen är det man vill ha när uppdraget innebär att smyga ihopkrupen på ett rep och sen mjukt ta sig in genom ett fönster. Altair och Ezio är faktiskt lite väl svällande för sitt jobb – inget ont om er i övrigt, mina sötnosar, ni gör ett så bra jobb ändå. Detta erkänner förstås Ubisoft, eftersom:
  2. det redan finns gott om kvinnliga lönnmördare i AC:s värld. Altair får visserligen först träffa den snabbklättrande modern till sitt barn i en återblick i AC2, men hon finns där. Ezio är mer av en tjejtjusare, men det är inte för hans skull lönnmördargillet han blir invigd i i AC2 har ett gäng damer som medlemmar. De är dessutom av allt att döma betydligt ballare än herrarna:  Alla närvarande har klättrat upp i tornet, alla är med på det lätt oepiska strömhoppet efteråt – och notera vilka kläder kvinnorna gör detta i. Vad skulle de inte kunna göra i byxor? Jag menar blott. I AC: Brotherhood har vi förstås också Ezios lönnmördargäng, där könsfördelningen är ungefär jämn.
  3. Det inte bara finns sneaky assassin-brudar, enligt spelet är flera av gillets stora historiska hjältar sådana. Statyerna i AC2 föreställer bl.a. en kinesisk lönnmörderska och en egyptisk dito. Om jag fick en spelönskan uppfylld skulle det vara att nästa AC-spel har den kinesiska som huvudperson. Massvis med stiliga tak, världens snyggaste färgskala, ett land som både kan sina svärd och sitt krut, mötet mellan öst och väst – kom igennnn, Ubisoft!
  4. Och till sist, inte att förglömma: AC-spelen är tjejspel. Jag lovar. 😀 Och vi har varit väldigt nöjda med att få rå om våra känsliga drama queens i vitt, men snart skulle vi gärna vilja vara dem också. Då jävlar ska ni få se på smyg och swagger.

Ubisoft har alltså ett grymt läge för att introducera en kvinnlig huvudperson i AC-serien. Det passar in i grundprincipen för spelen, det skulle vara en naturlig fortsättning på den historia de håller på att berätta och de har förmodligen en publik som är någorlunda mottaglig för det, vilket kanske inte alla mördarspel har. Jag tror inte man ska vara så rädd för manlig massflykt (fast Hollywood nog fortfarande är det). Och vem lyssnar för övrigt hellre på en gnällig 15-årings sårade manlighet än på mig, en av de skarpaste knivarna i ärmen?