Inlägg märkta ‘Assassin’s Creed’

Flickan i fickan

Postat: 13 juni, 2012 av needfortweed i Allmänt
Etiketter:, , , ,

Jag är kluven. För ett tag sen förutsåg/krävde/önskade jag att utvecklarna bakom Assassin’s Creed-serien skulle stå sitt kast och göra ett AC-spel med en kvinnlig lönnmördare. Nu har de ju gjort det, och ändå känns det lite halvt. Ja, det är ett AC-spel med en brud i huvudrollen, men nej, det är inte till PS3. Det är till PS Vita. Under tiden har som bekant AC3 flaggats, viftats och ståhejats för, och det kommer bli ett förnämligt spel förstås, men en del av mig tycker att det är lite sorgligt att den förvirrande benämnda Aveline (hon bor ju i Kirkwall!) bara är en sidospelare. Å andra sidan får man väl vara glad åt att Ubisoft faktiskt ger sig på en dam som huvudperson någonstans alls. Jag kanske är för naiv om hur långt spelvärlden har kommit, jag menar: Tomb Raider, alltså det nya spelet. Som har en producent som helt ohejdat berättar att ”folk” inte identifierar sig med Lara Croft, utan vill beskydda henne. Därför ska hon tryckas ner ordentligt i det kommande spelet, så ”folk” kan beskydda henne lite extra. Jag inser nu att jag nästan bara skriver om kvinnor och spel här, och jag önskar verkligen innerligt att det inte vore så, men det är så mycket tröttsamt trams och idioti att man inte bara kan låtsas som ingenting. I kommentarerna till AC: Liberation kom den obligatoriska ”alltså, kvinnlig lönnmördare, jag vet inte”- kommentaren snabbt, och den här intervjun där en av manusförfattarna till Dragon Age berättar hur man-man-romansen som är möjlig i DA2 hade fått en ung man att inse att han också kunde hitta kärleken kommenterades av en pappskalle på Facebook med att sagda författare hade förvandlat alla spelen till homosexuella orgier. Jag kan inte säga att jag minns de där orgierna från DA, men jag letade ju inte efter dem heller.

Jag vet att för varje pucko i kommentarsfältet finns det tio normala människor som säger ”yay, spelet ser grymt ut!” och ”vilken fin historia!”, men jag blir beklämd. Och jag är rädd för att precis som dessa töntar tar upp merparten av mitt synfält så är de också de tydligaste för pengabärarna som då tror att det är den som ropar högst som betalar mest. Det kan de ju tro. Mina flickpengar är ändå lika mycket värda.

Det har förmodligen framgått tidigare att jag inte har något som helst problem med att hjälpa Ezio ragga upp sarkastiska italienskor i stora kjolar eller Phelps att krascha varje bil han hittar i 50-talets LA. De är roliga herrar som jag gärna låtsas vara i långa perioder (alltså framför skärmen, inte annars). Men när jag faktiskt får ett val och kan göra min egen huvudperson så blir det nästan alltid en kvinna. Kanske inte så konstigt, jag råkar vara en sån själv, men eftersom det finns stora mängder pojkar därute i kommentatorsfälten som tycker det är självklart att fiktiva, polygonbaserade tjejer inte kan döda drakar medan fiktiva, polygonbaserade killar förstås kan det utan att spänna en enda överdimensionerad muskel så kan det vara på sin plats att påpeka att alla polygonerna faktiskt är födda till hjältar. Det är programmerat så, grabbar. Hur som, jag har tänkt lite på de damer jag har gjort mig att spela och hur de rör sig i sina respektive världar. Här är en liten beskrivande analys av mina favoritdamer.

Damerna i fråga är Hulda, den stora, självuppoffrande världsräddaren från Dragon Age: Origins; Signe Hawke, Kirkwalls motvilliga förkämpe från Dragon Age 2; Nora Shepard som försöker vara tuff i Mass Effect 2 samt den senaste, utforskaren Liv i Skyrim. Och därmed kan man också säga: grattis Bioware, ni gör bra spel för egenskapta figurer. Namnen på damerna är aningens slumpartade, men har en del gemensamt. Jag värjer mig lite mot att försöka hitta på egna namn som ska passa till världen – jag orkar inte sitta och dikta ihop ett Falahadriel eller Morkuntura eller anpassa mig till spelets språk. Namnen hör alltså till vår verkliga svenska namnflora (bonus: dagens undvikta språkvetarterm är ‘onomastikon’). För mig är det tydligt att Hulda är min första tevespelsbrud, eftersom hon är döpt efter den tuffa farmorsmor jag hade varit döpt efter om Hulda inte hade varit ett så otympligt namn för en (nittonhundra)åttiotalist. Det är det självskrivna namnet för mig att använda. Signe är bara ett namn jag kom på vore bra om jag själv får barn en dag – och inom två månader av DA2-Signes skapelse föddes två Signe i min bekantskapskrets. Jag tillhör uppenbarligen samma samhälle och social klass som mina vänner (det finns forskning som bevisar varför). Skönt att veta. Nora heter egentligen bara så för att hennes skepp heter Normandie, vilket gjorde att min känsla av ”mer än slump?” ökade betydligt när den ena nyfödda Signe visade sig heta Nora i andranamn. Och Liv, ja ni. Kort och kärnfullt, matchade hennes barska ansikte och hennes lite nordiska värld, antar jag. (Här måste jag inflika en sak: när Bethesda uppenbarligen har gjort lite efterforskningar i nordiska språk inför Skyrim, hur blev det så att mansnamnen Helgi och Gisli har blivit kvinnonamn? Spelutvecklarna får ju göra som de vill, och det stör nog få, men de kan väl inte ha hittat namnen utan att samtidigt få veta att de är manliga? Jag undrar bara.)

Utseendemässigt ser jag förstås också likheter, inte i hur de ser ut så mycket som hur de inte ser ut. Det är vassa näsor, smala läppar, små ögon och bistra miner. Det finns två typer de inte ser ut som: typiska tevespelstjejer (alltså: de är inte Lara Croft) och mig själv, som är rund, rosa och tämligen långt från bister. Signe ser visserligen ut som Kate Winslet, men det var verkligen inte meningen… Hulda är en liten, rödbrun alv med sammanbiten mun, Nora är en ärrig indier med vass näsa och Liv en ärrig italienare med i stort sett samma näsa. De har typiskt håret i knut och tenderar att se lite ilskna ut; det är nog bristen på plutmun som gör det. Men kom igen, om du skulle rädda världen/staden/mänskligheten/landet, skulle du ha tid med att pluta med munnen? Vänta, det kanske är därför kommentatorspojkarna inte går med på att tjejer kan döda drakar – de tror helt enkelt att vi måste använda all vår energi på att pluta med munnen och inte har överskott till att rädda världen.

Vad jobbar dessa damer med då? Hur räddar de sina världar? Öhm, jo, listan lyder ”mage, mage, det där i ME som är typ som en mage, mage med yxa”. Jag gillar eldbollar, okej? Hur de jobbar är däremot lite olika, som jag har antytt här ovanför. Hulda hittade ganska snabbt sin plats som den rättvisa hjälten, den vars lite ledsna blick alltid är riktad mot slutmålet: att rädda världen. Hon tog mogna beslut, gjorde inget överilat och hjälpte alltid de svaga. I början var hon lite skämtsam och ironisk, men det försvann när stundens allvar tog över. Signe var egentligen motsatsen; inte elak eller så, men lite självisk, lite dryg/sarkastisk och mest intresserad av att komma upp sig i Kirkwall, få ett bra liv för sig och sin familj och inte bli så involverad i politiken. Den som har spelat DA2 kan räkna ut att det gick sådär med den planen. Med Nora försökte jag det som jag misslyckats med i Dragon Age-spelen, nämligen att vara mer rebellisk och hård. Nora blev alltså en som sköt först, inte hade tid med trams och bara ville leda sin besättning i en moraliskt svår situation. Tänkte jag. Det visar sig att när jag medvetet vill vara elak i tevespel blir min dam ungefär 50-50. Jag försöker ta de rebelliska valen, men har skygglappar för vissa av dem och råkar därmed göra gott i lika stor utsträckning. Jag väljer att se det som att jag är en naturligt rättrådig människa, inte en inkonsekvent rollspelare… Till sist har vi Liv, som genom att bo i en hysteriskt öppen värld inte har formats lika starkt av den. Hon har visat sig vara klart antirasist men samtidigt principiellt för ett lands frihet, trivas bäst i bibliotek och akademiska institutioner och ha stor respekt för jättar och mammutar. Hon har också en aversion mot att bryta mot lagen (utom när det gäller att slänga vapen på jarlens golv) och en nästan onyttig fascination för suspekta gudomar. Jag har bestämt mig för att hon är någon slags forskare – som jag, fast hon kan döda drakar. Vilket, nu när jag tänker på det, är en ganska träffande – och ganska väntad – sammanfattning av mina alter egon: som jag, fast snygga, drakdödande och världsräddande.

Nu när Assassin’s Creed: Revelations är på tapeten och det står klart att den käre Ezio där kommer att hiddenblejda sin sista takvakt börjar man fundera på vad som kommer härnäst i AC-serien. Vart ska vi? Vem ska vi spela? Får vi swaggra? Jag har ett önskemål, eller kanske en profetia. Eventuellt ett krav. Oavsett var höstackarna står: låt det vara en kvinna som landar i dem. Jag vill inte prata om mattheten över att ovalbara huvudpersoner i spel nästan alltid är män (jag förstår ju att denna världs spännigt muskulösa grabbar med skjutvapen måste få åtminstone någon förebild i populärkulturen). Och ja, jag vet, Lara Croft (som dock förmodligen vann på att hennes bröst av misstag blev förstorade 150%), men hon är ändå bara ett avbrott i en tung norm. Här tänker jag faktiskt helt fräckt utgå från att den normen inte kommer kunna hålla länge till och att någon speltillverkare kommer vinna stort på att ge oss en hjältinna som alla förväntas spela och leva sig in i. Precis som om hon vore en normal människa, ni vet, en sån med skägg och bihang. Min poäng här är att Ubisoft med AC-serien har krattat banan för att bli den speltillverkaren. Hur då? Jag trodde aldrig jag skulle fråga.

  1. Själva lönnmördaridén. Ingen kan rimligen argumentera mot att en lönnmördare kan vara av vilketdera kön. Skillnaden mellan män och kvinnor hänger primärt ihop med att kvinnor överlag är mindre och inte har samma råstyrka – och en stor biffig person kanske inte egentligen är det man vill ha när uppdraget innebär att smyga ihopkrupen på ett rep och sen mjukt ta sig in genom ett fönster. Altair och Ezio är faktiskt lite väl svällande för sitt jobb – inget ont om er i övrigt, mina sötnosar, ni gör ett så bra jobb ändå. Detta erkänner förstås Ubisoft, eftersom:
  2. det redan finns gott om kvinnliga lönnmördare i AC:s värld. Altair får visserligen först träffa den snabbklättrande modern till sitt barn i en återblick i AC2, men hon finns där. Ezio är mer av en tjejtjusare, men det är inte för hans skull lönnmördargillet han blir invigd i i AC2 har ett gäng damer som medlemmar. De är dessutom av allt att döma betydligt ballare än herrarna:  Alla närvarande har klättrat upp i tornet, alla är med på det lätt oepiska strömhoppet efteråt – och notera vilka kläder kvinnorna gör detta i. Vad skulle de inte kunna göra i byxor? Jag menar blott. I AC: Brotherhood har vi förstås också Ezios lönnmördargäng, där könsfördelningen är ungefär jämn.
  3. Det inte bara finns sneaky assassin-brudar, enligt spelet är flera av gillets stora historiska hjältar sådana. Statyerna i AC2 föreställer bl.a. en kinesisk lönnmörderska och en egyptisk dito. Om jag fick en spelönskan uppfylld skulle det vara att nästa AC-spel har den kinesiska som huvudperson. Massvis med stiliga tak, världens snyggaste färgskala, ett land som både kan sina svärd och sitt krut, mötet mellan öst och väst – kom igennnn, Ubisoft!
  4. Och till sist, inte att förglömma: AC-spelen är tjejspel. Jag lovar. 😀 Och vi har varit väldigt nöjda med att få rå om våra känsliga drama queens i vitt, men snart skulle vi gärna vilja vara dem också. Då jävlar ska ni få se på smyg och swagger.

Ubisoft har alltså ett grymt läge för att introducera en kvinnlig huvudperson i AC-serien. Det passar in i grundprincipen för spelen, det skulle vara en naturlig fortsättning på den historia de håller på att berätta och de har förmodligen en publik som är någorlunda mottaglig för det, vilket kanske inte alla mördarspel har. Jag tror inte man ska vara så rädd för manlig massflykt (fast Hollywood nog fortfarande är det). Och vem lyssnar för övrigt hellre på en gnällig 15-årings sårade manlighet än på mig, en av de skarpaste knivarna i ärmen?

Som man ropar åt spelen

Postat: 9 oktober, 2011 av needfortweed i Allmänt
Etiketter:, , ,

Det finns få saker jag gör i tillvaron som får mig att utbrista så underliga saker som att spela tevespel. Visserligen skriver jag nästan dagligen meningar som ”Frågan är hur många hjortar det egentligen finns i trädet” och ”I det här sammanhanget brinner alltså regnbågen”, men det är mitt jobb. Jag har också alltid pratat med mig själv, sagt åt tidningsartiklar att skärpa sig och besvarat frågor som radion ställer. Människors öden i böcker resulterar också ofta i mer eller mindre verbala reaktioner, men det är ändå något annat med spelen. Man har förstås de utbrott som hänger ihop med själva tävlingselementet i spel, de ”Ja!”, ”Nej!” och blandade svordomar som också kan flyga ur en när man spelar badminton/Monopol/kubb. Härunder kan man nog också räkna meningen som förhoppningsvis först blev riktigt vanlig med teve- och datorspelens uppkomst: ”Men kan du dö nångång!”. Jag har ropat liknande saker framför VM-fotboll (utom det med att dö, förstås; inga huliganer i mitt vardagsrum). Men inte förrän jag satt indragen i Heavy Rain hade jag anledning att med inlevelse säga ”Stackars arkitekten” till min skärm, upprepade gånger.  Jag håller mig för mitt nypta hjärta och säger kärleksfullt ”Åh, Ezio” varje gång Assassin’s Creed: Brotherhood ger mig en tillbakablick på lönnmördaren som valp. Samma lönnmördare har en benägenhet att under min kontroll springa uppför en vägg och studsa från den in i ett handlöst och oplanerat fritt fall i stället för att smidigt svinga sig upp på ett tak, något som gett upphov till det överraskande vanliga utbrottet ”Nejjj! Parkour!”. Undrar vad grannarna tror att jag håller på med.

Man ropar alltså åt sina spel för att man blir så engagerad, ungefär som när man gång på gång säger åt Ivanhoe att han ska välja rätt brud den här gången (han gör det aldrig). Det man ropar blir just så underligt för att de världar man rör sig i är så märkliga. Ingen annanstans har man anledning att säga åt sig själv på skarpen att här ska det inte bli några jävla demonbarn gjorda, eller att man kanske borde använda alienlasergeväret. Jag börjar misstänka att det är den kombinationen som får mig att älska att spela: jag får kasta mig in i något som egentligen är helt absurt. Men kan du sluta hänga på väggen och posera? Ner i höstacken med dig, swaggerpojk!