Inlägg märkta ‘det första mötet’

Att höra hemma

Postat: 6 april, 2012 av needfortweed i Allmänt
Etiketter:, , , ,

När det gäller att vara insatt i spelvärlden har jag egentligen rätt bra förutsättningar. Jag föddes i början av 80-talet, växte upp med dator i huset och äldre bröder som gillade datorer och spel. Jag har spelat Prince of Persia när han var en grön Linus på linjen mot svart bakgrund och misslyckats med att skjuta pixliga nazister i Wolfenstein 3D. Hos kompisar har jag även spelat åttabitars tevespel, och ja, jag har blåst i kassetten för att få bort damm. Det är kul att ha provat, och skoj att ibland förstå referenser till de gamla spelen. Det jag spelade mest, och som jag nyligen insåg ligger i botten av min spelkärlek, var peka-klicka-äventyrsspel. Det började med Leisure Suit Larry (även om de flesta sexskämten gick över mitt unga huvud), fortsatte med Myst och Discworld Noir (inte ett spel jag ser refereras så mycket) och senare Syberia-spelen, som jag fortfarande tycker hör till de bästa spel jag har spelat. När jag som bäst gick och saknade fler sådana spel fick jag höra om Double Fine Productions crowdsourcingprojekt på Kickstarter – man betalar en summa man själv väljer mot att få spelet när det är klart. Jag missade flera av Monkey Island-tågen, men har spelat en del senare, och grämde mig länge över att aldrig ha haft chansen att spela Grim Fandango. Att få vara med och finansiera ett nytt spel från dem lät som en utmärkt idé. En av fördelarna med att göra det är att man får tillgång till forum där det blivande spelets utformning diskuteras, och det var här jag fick anledning att fundera över tillhörighet. På i stort sett varenda forum kan man se folk som säger något i stil med ”Vi som har finansierat det här är äkta GAMERS, vi vill ha svåra pussel, inget jävla casualspel som vem som helst kan klara”. Andra varianter är ”Åh, kommer ni ihåg den uppblåsbara fågelholken i Obscure Adventure 2? Så jävla kul!” och ”Jaha, du har inte spelat Journey Beyond Mystey Island, då förstår jag att du gillar att få ledtrådar i spelet.”. Överallt pinkas det revir och dras gränser, och Vi:et blir ganska litet i förhållande till att det är över 87.000 människor som valt att haka på. Många uttrycker nog bara sin glädje över att ha hittat likasinnade, men särskilt de som pratar om hur SVÅRT det här spelet måste vara, så bara riktiga hardcorespelare kan få glädje av det, vill tydligen inte tillhöra en större grupp.  Jag har som sagt ändå något hum  om vad folk pratar om, men trots det känner jag mig utanför. Jag blir lite beklämd när jag tänker på vad den 14-åriga nyblivna äventyrsspelsfantasten som vill dra sitt strå till stacken upplever. I motsats till film, den underhållningsgenre som spel oftast jämförs med, har ju spel den nackdelen att de inte uppgraderas när tekniken gör det. Den 14-åriga äventyrsspelfantasten kanske också är stumfilmsälskare, och det är inte särskilt svårt för henne att bli och sätta sig in i trots att hon inte är född 1910. Vill man spela klassiska spel så får man antingen vara född på rätt tid och plats eller hoppas på emulatorer och liknande – men även den som spelar i efterhand får ofta veta ”ja, men det är inte det samma som när det här var riktigt snygg grafik”. Spelet (och spelen) är liksom förlorat på förhand. Det som är extra sorgligt med det här revirtänkandet just vad gäller peka-klicka-spel är att anledningen till att Double Fine gick ut och sökte finansiering direkt från spelarna var att inga spelföretag vill betala för den typen spel längre – för att köparna anses vara för få. Kanske inte den bästa genren att försvara mot nybörjare.

Annonser

Jag tänker berätta en liten historia om en flicka på ungefär 23 höstar som precis flyttat ihop med en ung man i sina bästa år, någonstans i Uppsala. De hade varsin dator i den nya lägenheten, och vid dessa befann de sig de flesta kvällar var och en för sig. Men en dag vände sig den unge mannen till flickan och frågade om de inte skulle börja spela ett spel tillsammans, ett spel han hade hört skulle vara rätt bra. Flickan var lite tveksam, det erkänner hon gärna så här i efterhand. Men eftersom hon gärna ville umgås lite med sin nya sambo så nickade hon och så började de. Så här började det, närmare bestämt:

Hur hade man kunnat motstå detta? Jag kunde det då inte. Fortfarande får jag nästan gåshud av det där introt. Inte för att jag egentligen tyckte att huvudhistorian var sådär vidare supervärst i Oblivion egentligen, det handlar liksom inte om det när man har en hel värld att plocka blommor och bär i. Oblivion är ett spel man kunde leva i, åtminstone 2007. Idag, när jag går tillbaka och spelar om är det kanske inte fullt så magiskt som det var då – men det är farao magiskt nog för att fortfarande bli knäsvag.

Vi spelade en bra bit över 200 timmar med vår första karaktär, jag och sambon. Sedan har jag spelat egna gubbar minst lika länge, vi har spelat Dark Brotherhood gemensamt senare, började lite på Shivering Isles (som tydligen ska vara mer likt Morrowind i tonen – då är det bra att jag aldrig spelat det för Shivering Isles är inte för mig). Sammanlagt har jag säkert fått 1000 timmar glädje av Oblivion. Men det tog inte jättelång tid, säkert inte ens ett år innan jag intensivt började vänta på en uppföljare.

Jag var ganska metodisk i mitt väntande. Nästan dagligen gick jag in på Bethesdas Elder Scrolls-sida för att se om de inte uppdaterat något. Det gjorde de aldrig. Och efter några år tröttnade jag lite och började ge upp. Så jag fortsatte lite lugnare, kanske någon gång i veckan bara. Och så helt plötsligt en dag förra året när jag bara slentriankollade in på sidan så såg den inte ut som den gjort de senaste åren. Det var nedräkning på gång, om två dagar skulle något hända. HERREGUD!!! Ni förstår mina känslor. Jag blev helt darrig. Och sedan: Skyrim.

När spelet kommer fredagen den 11 november kommer jag att ha väntat på och tänkt på Skyrim varje dag i ett år. Jag är egentligen inte orolig för om jag ska gilla det eller inte, det kommer jag att göra. Däremot är jag inte säker på att det kommer att gripa mig så som Oblivion gjorde. Oblivion var ändå mitt första möte i vuxen ålder med datorspel och mitt första möte någonsin med en öppen värld.

Men nu drar det verkligen ihop sig! Det är inte ens en månad kvar, och jag märker hur jag medvetet eller omedvetet börjar ställa om mig själv så att jag inte längre är hysteriskt superpepp utan mer försiktigt nyfiken. Tänk om det inte är allt jag hoppas? Tänk om det är plastigt och konstigt? Hjälp hjälp hjälp. De här bilderna gör mig dock lite lugnare, det är från Bethesdas speedrun-tävling. De verkar ju i alla fall glada och nöjda. Och tydligen tar Skyrim ca 1 timme längre än Oblivion och Fallout 3 att springa igenom…

Inför Skyrim kommer jag säkert att behöva skriva av mig en massa oro här. Jag kommer kanske ta upp frågor omkring fula drakar, hollywoodvikinghjälmar, Bethesdas oförmåga att skapa verkligt engagerande karaktärer i Dragon Age 2-anda, giftermål i spelet och annat. Men när allt kommer omkring kommer jag att vara fullständigt nöjd så länge jag kan plocka bär och blommor och samla dem i olika hus.