Inlägg märkta ‘frustration’

Flickan i fickan

Postat: 13 juni, 2012 av needfortweed i Allmänt
Etiketter:, , , ,

Jag är kluven. För ett tag sen förutsåg/krävde/önskade jag att utvecklarna bakom Assassin’s Creed-serien skulle stå sitt kast och göra ett AC-spel med en kvinnlig lönnmördare. Nu har de ju gjort det, och ändå känns det lite halvt. Ja, det är ett AC-spel med en brud i huvudrollen, men nej, det är inte till PS3. Det är till PS Vita. Under tiden har som bekant AC3 flaggats, viftats och ståhejats för, och det kommer bli ett förnämligt spel förstås, men en del av mig tycker att det är lite sorgligt att den förvirrande benämnda Aveline (hon bor ju i Kirkwall!) bara är en sidospelare. Å andra sidan får man väl vara glad åt att Ubisoft faktiskt ger sig på en dam som huvudperson någonstans alls. Jag kanske är för naiv om hur långt spelvärlden har kommit, jag menar: Tomb Raider, alltså det nya spelet. Som har en producent som helt ohejdat berättar att ”folk” inte identifierar sig med Lara Croft, utan vill beskydda henne. Därför ska hon tryckas ner ordentligt i det kommande spelet, så ”folk” kan beskydda henne lite extra. Jag inser nu att jag nästan bara skriver om kvinnor och spel här, och jag önskar verkligen innerligt att det inte vore så, men det är så mycket tröttsamt trams och idioti att man inte bara kan låtsas som ingenting. I kommentarerna till AC: Liberation kom den obligatoriska ”alltså, kvinnlig lönnmördare, jag vet inte”- kommentaren snabbt, och den här intervjun där en av manusförfattarna till Dragon Age berättar hur man-man-romansen som är möjlig i DA2 hade fått en ung man att inse att han också kunde hitta kärleken kommenterades av en pappskalle på Facebook med att sagda författare hade förvandlat alla spelen till homosexuella orgier. Jag kan inte säga att jag minns de där orgierna från DA, men jag letade ju inte efter dem heller.

Jag vet att för varje pucko i kommentarsfältet finns det tio normala människor som säger ”yay, spelet ser grymt ut!” och ”vilken fin historia!”, men jag blir beklämd. Och jag är rädd för att precis som dessa töntar tar upp merparten av mitt synfält så är de också de tydligaste för pengabärarna som då tror att det är den som ropar högst som betalar mest. Det kan de ju tro. Mina flickpengar är ändå lika mycket värda.

Dålig spelare?

Postat: 27 april, 2012 av Nirke i Allmänt
Etiketter:, , , ,

Jag funderar på en sak. Jag har funderat på den här saken ganska länge faktiskt, och jag har nog kommit fram till vad jag tycker också – stay tuned, så kommer slutklämmen snart! Själva spörsmålet handlar om jargongen omkring hur spel ska vara.

Kanske jag ska börja i en annan ände. Jag gillar att spela spel, till och med väldigt mycket. Jag läser om spel varje dag, jag tänker på spel varje dag. Jag skulle betrakta mig själv som en spelare.

Jag är dock inte uppvuxen med spel (som Need for Tweed, se tidigare inlägg). Jag minns med andra ord inte tiden då man kämpade som en tok för att varva banor och när spelen var så svåra att man slängde handkontrollen i väggen med ett sådant där härligt skimmer som bara barndomsminnen kan omges med. Vad jag däremot vet är att jag hatar att vara frustrerad, och svårigheter gör mig frustrerad. När jag spelar (= vill ha roligt) vill jag därför försöka minimera frustrerationen så mycket som möjligt. Jag är följaktligen inte ett dugg intresserad av att bli ”utmanad” när jag spelar. Jag unviker Dark Souls som pesten.

Jag tycker om interaktiva berättelser. Där jag får styra en gubbe (här i betydelsen ‘karaktär’) mot nya okända mål i en spännande och förhoppningsvis engagerande berättelse. Jag bryr mig inte ett dugg om hur stora pistoler jag hittar längs vägen eller om jag kan uppgradera min svärd. Jag bryr mig om vad som händer. Scriptade scener rör mig således inte i ryggen, Heavy Rain är det kanske bästa spel jag spelat.

Här kommer vi nu äntligen till pudelns kärna. Jag har nämligen förstått att det inte är så här man ska tycka om man betraktar sig som spelare. Man ska ha ambitionen att dra upp svårighetsgraden (jag drar i allmänhet ner den), och man ska gilla att dö och dö och dö och dö bara för att efter 112 försök kanske se en fiendes svaghet och därefter kunna sätta in sin stöt. Och framför allt ska man vara medveten om att DET VAR BÄTTRE FÖRR, när utvecklarna respekterade spelarnas masochistiska tendenser och lät dem nöta i fred.

Jag läste nyligen ett blogginlägg där skribenten (ingen dålig skribent alls! Och han har rätt till sin åsikt, det är inte det jag försöker härja om) menar att vissa spel håller spelaren i handen för mycket och det bara är att gå rakt fram och trycka på en knapp. Och det här menar han är ett hot, eftersom man inte (om jag sammanfattar lite) utmanas ordentligt. ”Det här är en läskig trend. Film är film och jag älskar det. Spel är spel och jag älskar det med” skriver han. Helst ska de dock inte blandas.

Men jag kan bara inte se hotet här. Jag förstår inte varför man måste begränsa spel till en viss sorts spel. Eller varför man för den sakens skull vill dra en skarp gräns mellan film och spel överhuvudtaget. Var finns hotet om de två (i vissa spel) skulle likna varandra? Jag är medveten om att Heavy Rain inte är så utmanande rent fingerfärdighetsmässigt, men detta faktum gör det knappast till ett sämre spel. Lika lite som knapptryckarkombinationerna i något väl valt slagsmålsspel gör det till mer spel än de tidiga Mariospelen – där man faktiskt i ärlighetens namn mest tryckte på hoppa-knappen. Det finns inget problem i det här! Gillar man inte vissa typer spel så behöver man inte spela. Jag spelar t.ex. inte fps. Men man behöver inte hävda att det ena eller andra är mindre värt att kallas för ‘spel’. Då har man begränsat sig alldeles i onödan.

Och det var alltså slutklämmen.