Inlägg märkta ‘Heavy Rain’

Dålig spelare?

Postat: 27 april, 2012 av Nirke i Allmänt
Etiketter:, , , ,

Jag funderar på en sak. Jag har funderat på den här saken ganska länge faktiskt, och jag har nog kommit fram till vad jag tycker också – stay tuned, så kommer slutklämmen snart! Själva spörsmålet handlar om jargongen omkring hur spel ska vara.

Kanske jag ska börja i en annan ände. Jag gillar att spela spel, till och med väldigt mycket. Jag läser om spel varje dag, jag tänker på spel varje dag. Jag skulle betrakta mig själv som en spelare.

Jag är dock inte uppvuxen med spel (som Need for Tweed, se tidigare inlägg). Jag minns med andra ord inte tiden då man kämpade som en tok för att varva banor och när spelen var så svåra att man slängde handkontrollen i väggen med ett sådant där härligt skimmer som bara barndomsminnen kan omges med. Vad jag däremot vet är att jag hatar att vara frustrerad, och svårigheter gör mig frustrerad. När jag spelar (= vill ha roligt) vill jag därför försöka minimera frustrerationen så mycket som möjligt. Jag är följaktligen inte ett dugg intresserad av att bli ”utmanad” när jag spelar. Jag unviker Dark Souls som pesten.

Jag tycker om interaktiva berättelser. Där jag får styra en gubbe (här i betydelsen ‘karaktär’) mot nya okända mål i en spännande och förhoppningsvis engagerande berättelse. Jag bryr mig inte ett dugg om hur stora pistoler jag hittar längs vägen eller om jag kan uppgradera min svärd. Jag bryr mig om vad som händer. Scriptade scener rör mig således inte i ryggen, Heavy Rain är det kanske bästa spel jag spelat.

Här kommer vi nu äntligen till pudelns kärna. Jag har nämligen förstått att det inte är så här man ska tycka om man betraktar sig som spelare. Man ska ha ambitionen att dra upp svårighetsgraden (jag drar i allmänhet ner den), och man ska gilla att dö och dö och dö och dö bara för att efter 112 försök kanske se en fiendes svaghet och därefter kunna sätta in sin stöt. Och framför allt ska man vara medveten om att DET VAR BÄTTRE FÖRR, när utvecklarna respekterade spelarnas masochistiska tendenser och lät dem nöta i fred.

Jag läste nyligen ett blogginlägg där skribenten (ingen dålig skribent alls! Och han har rätt till sin åsikt, det är inte det jag försöker härja om) menar att vissa spel håller spelaren i handen för mycket och det bara är att gå rakt fram och trycka på en knapp. Och det här menar han är ett hot, eftersom man inte (om jag sammanfattar lite) utmanas ordentligt. ”Det här är en läskig trend. Film är film och jag älskar det. Spel är spel och jag älskar det med” skriver han. Helst ska de dock inte blandas.

Men jag kan bara inte se hotet här. Jag förstår inte varför man måste begränsa spel till en viss sorts spel. Eller varför man för den sakens skull vill dra en skarp gräns mellan film och spel överhuvudtaget. Var finns hotet om de två (i vissa spel) skulle likna varandra? Jag är medveten om att Heavy Rain inte är så utmanande rent fingerfärdighetsmässigt, men detta faktum gör det knappast till ett sämre spel. Lika lite som knapptryckarkombinationerna i något väl valt slagsmålsspel gör det till mer spel än de tidiga Mariospelen – där man faktiskt i ärlighetens namn mest tryckte på hoppa-knappen. Det finns inget problem i det här! Gillar man inte vissa typer spel så behöver man inte spela. Jag spelar t.ex. inte fps. Men man behöver inte hävda att det ena eller andra är mindre värt att kallas för ‘spel’. Då har man begränsat sig alldeles i onödan.

Och det var alltså slutklämmen.

Själva hjärtesaken

Postat: 9 oktober, 2011 av Nirke i Allmänt
Etiketter:, ,

Jag fick lite prestationsångest här, nu när jag ska skriva mitt första inlägg i denna sprillans språngande sprättfärska blogg. Ska det bli något djupt? Kanske en betraktelse över bilden av kvinnor och män i spel, framtidsanalyser av kommande konsoler, tankar om varför det inte finns något riktigt som går upp mot ett hederligt fantasy-RPG eller något ilsket om hur piratkopieringen av spel förstör för oss allihop? Allt det här kommer jag förhoppningsvis återkomma till i framtiden. Men jag insåg helt nyss vad det första inlägget faktiskt borde handla om: vad det är som gör att jag har ett behov av att prata av mig om mitt spelande!

Jag har nämligen det slutgiltiga svaret på frågan! Den var nog ingen beredd på, men så är verkligen fallet. Hemligheten tror jag nämligen ligger i mitt eget medverkande. Fine, jag är inte ensam om att ha kommit till den här slutsatsen, men jag tror verkligen att det är där hemligheten ligger.

Det som skiljer att spela tevespel från annan kultur (- ja, den diskussionen kan vi också ta en annan gång) tror jag är just det här med att man är med hela tiden, till skillnad från när man läser en bok eller när man ser en bra film eller teveserie. Böckerna och allt det andra kan verkligen vara hur bra som helst, och jag kan skratta och gråta och bli generad och möjligen allt på samma gång, men när allt kommer omkring har jag där aldrig något eget ansvar att göra något åt saken. Helt annat med spelen; om jag inte gör så att hjälten överlever/skyndar sig/har ihjäl fulingen på slutet/slutar springa rakt in i väggar med mera med mera kan vad som helst hända! Om jag inte hade hjälpt The Hero of Ferelden – hade vi då någonsin fått något demonbarn? Om jag bara hade tvingat min lille son att gå och lägga sig i tid – hade han någonsin blivit kidnappad av en obegriplig tokfralla? Och om jag inte hjälper Ico ut ur borgen… ja vem vet vad som kan hända! Jag spelar roll!

Här har vi nog för övrigt ett nytt valspråk i vardande: Jag spelar, alltså spelar jag roll! Lite som en parafras på en berömd fransos. Och det är själva huvudpoängen, själva hjärtesaken. Att jag vill skriva av mig om spel och inte om böcker eller film handlar om att jag faktiskt här har ett mycket större behov av att få prata av mig, jag har ju varit med om handlingen själv och inte bara upplevt den genom någon annan.

Jag tror att jag har lagt någon typ av grund här för framtida framgångar.

Som man ropar åt spelen

Postat: 9 oktober, 2011 av needfortweed i Allmänt
Etiketter:, , ,

Det finns få saker jag gör i tillvaron som får mig att utbrista så underliga saker som att spela tevespel. Visserligen skriver jag nästan dagligen meningar som ”Frågan är hur många hjortar det egentligen finns i trädet” och ”I det här sammanhanget brinner alltså regnbågen”, men det är mitt jobb. Jag har också alltid pratat med mig själv, sagt åt tidningsartiklar att skärpa sig och besvarat frågor som radion ställer. Människors öden i böcker resulterar också ofta i mer eller mindre verbala reaktioner, men det är ändå något annat med spelen. Man har förstås de utbrott som hänger ihop med själva tävlingselementet i spel, de ”Ja!”, ”Nej!” och blandade svordomar som också kan flyga ur en när man spelar badminton/Monopol/kubb. Härunder kan man nog också räkna meningen som förhoppningsvis först blev riktigt vanlig med teve- och datorspelens uppkomst: ”Men kan du dö nångång!”. Jag har ropat liknande saker framför VM-fotboll (utom det med att dö, förstås; inga huliganer i mitt vardagsrum). Men inte förrän jag satt indragen i Heavy Rain hade jag anledning att med inlevelse säga ”Stackars arkitekten” till min skärm, upprepade gånger.  Jag håller mig för mitt nypta hjärta och säger kärleksfullt ”Åh, Ezio” varje gång Assassin’s Creed: Brotherhood ger mig en tillbakablick på lönnmördaren som valp. Samma lönnmördare har en benägenhet att under min kontroll springa uppför en vägg och studsa från den in i ett handlöst och oplanerat fritt fall i stället för att smidigt svinga sig upp på ett tak, något som gett upphov till det överraskande vanliga utbrottet ”Nejjj! Parkour!”. Undrar vad grannarna tror att jag håller på med.

Man ropar alltså åt sina spel för att man blir så engagerad, ungefär som när man gång på gång säger åt Ivanhoe att han ska välja rätt brud den här gången (han gör det aldrig). Det man ropar blir just så underligt för att de världar man rör sig i är så märkliga. Ingen annanstans har man anledning att säga åt sig själv på skarpen att här ska det inte bli några jävla demonbarn gjorda, eller att man kanske borde använda alienlasergeväret. Jag börjar misstänka att det är den kombinationen som får mig att älska att spela: jag får kasta mig in i något som egentligen är helt absurt. Men kan du sluta hänga på väggen och posera? Ner i höstacken med dig, swaggerpojk!