Inlägg märkta ‘LA Noire’

Det har förmodligen framgått tidigare att jag inte har något som helst problem med att hjälpa Ezio ragga upp sarkastiska italienskor i stora kjolar eller Phelps att krascha varje bil han hittar i 50-talets LA. De är roliga herrar som jag gärna låtsas vara i långa perioder (alltså framför skärmen, inte annars). Men när jag faktiskt får ett val och kan göra min egen huvudperson så blir det nästan alltid en kvinna. Kanske inte så konstigt, jag råkar vara en sån själv, men eftersom det finns stora mängder pojkar därute i kommentatorsfälten som tycker det är självklart att fiktiva, polygonbaserade tjejer inte kan döda drakar medan fiktiva, polygonbaserade killar förstås kan det utan att spänna en enda överdimensionerad muskel så kan det vara på sin plats att påpeka att alla polygonerna faktiskt är födda till hjältar. Det är programmerat så, grabbar. Hur som, jag har tänkt lite på de damer jag har gjort mig att spela och hur de rör sig i sina respektive världar. Här är en liten beskrivande analys av mina favoritdamer.

Damerna i fråga är Hulda, den stora, självuppoffrande världsräddaren från Dragon Age: Origins; Signe Hawke, Kirkwalls motvilliga förkämpe från Dragon Age 2; Nora Shepard som försöker vara tuff i Mass Effect 2 samt den senaste, utforskaren Liv i Skyrim. Och därmed kan man också säga: grattis Bioware, ni gör bra spel för egenskapta figurer. Namnen på damerna är aningens slumpartade, men har en del gemensamt. Jag värjer mig lite mot att försöka hitta på egna namn som ska passa till världen – jag orkar inte sitta och dikta ihop ett Falahadriel eller Morkuntura eller anpassa mig till spelets språk. Namnen hör alltså till vår verkliga svenska namnflora (bonus: dagens undvikta språkvetarterm är ‘onomastikon’). För mig är det tydligt att Hulda är min första tevespelsbrud, eftersom hon är döpt efter den tuffa farmorsmor jag hade varit döpt efter om Hulda inte hade varit ett så otympligt namn för en (nittonhundra)åttiotalist. Det är det självskrivna namnet för mig att använda. Signe är bara ett namn jag kom på vore bra om jag själv får barn en dag – och inom två månader av DA2-Signes skapelse föddes två Signe i min bekantskapskrets. Jag tillhör uppenbarligen samma samhälle och social klass som mina vänner (det finns forskning som bevisar varför). Skönt att veta. Nora heter egentligen bara så för att hennes skepp heter Normandie, vilket gjorde att min känsla av ”mer än slump?” ökade betydligt när den ena nyfödda Signe visade sig heta Nora i andranamn. Och Liv, ja ni. Kort och kärnfullt, matchade hennes barska ansikte och hennes lite nordiska värld, antar jag. (Här måste jag inflika en sak: när Bethesda uppenbarligen har gjort lite efterforskningar i nordiska språk inför Skyrim, hur blev det så att mansnamnen Helgi och Gisli har blivit kvinnonamn? Spelutvecklarna får ju göra som de vill, och det stör nog få, men de kan väl inte ha hittat namnen utan att samtidigt få veta att de är manliga? Jag undrar bara.)

Utseendemässigt ser jag förstås också likheter, inte i hur de ser ut så mycket som hur de inte ser ut. Det är vassa näsor, smala läppar, små ögon och bistra miner. Det finns två typer de inte ser ut som: typiska tevespelstjejer (alltså: de är inte Lara Croft) och mig själv, som är rund, rosa och tämligen långt från bister. Signe ser visserligen ut som Kate Winslet, men det var verkligen inte meningen… Hulda är en liten, rödbrun alv med sammanbiten mun, Nora är en ärrig indier med vass näsa och Liv en ärrig italienare med i stort sett samma näsa. De har typiskt håret i knut och tenderar att se lite ilskna ut; det är nog bristen på plutmun som gör det. Men kom igen, om du skulle rädda världen/staden/mänskligheten/landet, skulle du ha tid med att pluta med munnen? Vänta, det kanske är därför kommentatorspojkarna inte går med på att tjejer kan döda drakar – de tror helt enkelt att vi måste använda all vår energi på att pluta med munnen och inte har överskott till att rädda världen.

Vad jobbar dessa damer med då? Hur räddar de sina världar? Öhm, jo, listan lyder ”mage, mage, det där i ME som är typ som en mage, mage med yxa”. Jag gillar eldbollar, okej? Hur de jobbar är däremot lite olika, som jag har antytt här ovanför. Hulda hittade ganska snabbt sin plats som den rättvisa hjälten, den vars lite ledsna blick alltid är riktad mot slutmålet: att rädda världen. Hon tog mogna beslut, gjorde inget överilat och hjälpte alltid de svaga. I början var hon lite skämtsam och ironisk, men det försvann när stundens allvar tog över. Signe var egentligen motsatsen; inte elak eller så, men lite självisk, lite dryg/sarkastisk och mest intresserad av att komma upp sig i Kirkwall, få ett bra liv för sig och sin familj och inte bli så involverad i politiken. Den som har spelat DA2 kan räkna ut att det gick sådär med den planen. Med Nora försökte jag det som jag misslyckats med i Dragon Age-spelen, nämligen att vara mer rebellisk och hård. Nora blev alltså en som sköt först, inte hade tid med trams och bara ville leda sin besättning i en moraliskt svår situation. Tänkte jag. Det visar sig att när jag medvetet vill vara elak i tevespel blir min dam ungefär 50-50. Jag försöker ta de rebelliska valen, men har skygglappar för vissa av dem och råkar därmed göra gott i lika stor utsträckning. Jag väljer att se det som att jag är en naturligt rättrådig människa, inte en inkonsekvent rollspelare… Till sist har vi Liv, som genom att bo i en hysteriskt öppen värld inte har formats lika starkt av den. Hon har visat sig vara klart antirasist men samtidigt principiellt för ett lands frihet, trivas bäst i bibliotek och akademiska institutioner och ha stor respekt för jättar och mammutar. Hon har också en aversion mot att bryta mot lagen (utom när det gäller att slänga vapen på jarlens golv) och en nästan onyttig fascination för suspekta gudomar. Jag har bestämt mig för att hon är någon slags forskare – som jag, fast hon kan döda drakar. Vilket, nu när jag tänker på det, är en ganska träffande – och ganska väntad – sammanfattning av mina alter egon: som jag, fast snygga, drakdödande och världsräddande.