Inlägg märkta ‘rättvisa’

Att höra hemma

Postat: 6 april, 2012 av needfortweed i Allmänt
Etiketter:, , , ,

När det gäller att vara insatt i spelvärlden har jag egentligen rätt bra förutsättningar. Jag föddes i början av 80-talet, växte upp med dator i huset och äldre bröder som gillade datorer och spel. Jag har spelat Prince of Persia när han var en grön Linus på linjen mot svart bakgrund och misslyckats med att skjuta pixliga nazister i Wolfenstein 3D. Hos kompisar har jag även spelat åttabitars tevespel, och ja, jag har blåst i kassetten för att få bort damm. Det är kul att ha provat, och skoj att ibland förstå referenser till de gamla spelen. Det jag spelade mest, och som jag nyligen insåg ligger i botten av min spelkärlek, var peka-klicka-äventyrsspel. Det började med Leisure Suit Larry (även om de flesta sexskämten gick över mitt unga huvud), fortsatte med Myst och Discworld Noir (inte ett spel jag ser refereras så mycket) och senare Syberia-spelen, som jag fortfarande tycker hör till de bästa spel jag har spelat. När jag som bäst gick och saknade fler sådana spel fick jag höra om Double Fine Productions crowdsourcingprojekt på Kickstarter – man betalar en summa man själv väljer mot att få spelet när det är klart. Jag missade flera av Monkey Island-tågen, men har spelat en del senare, och grämde mig länge över att aldrig ha haft chansen att spela Grim Fandango. Att få vara med och finansiera ett nytt spel från dem lät som en utmärkt idé. En av fördelarna med att göra det är att man får tillgång till forum där det blivande spelets utformning diskuteras, och det var här jag fick anledning att fundera över tillhörighet. På i stort sett varenda forum kan man se folk som säger något i stil med ”Vi som har finansierat det här är äkta GAMERS, vi vill ha svåra pussel, inget jävla casualspel som vem som helst kan klara”. Andra varianter är ”Åh, kommer ni ihåg den uppblåsbara fågelholken i Obscure Adventure 2? Så jävla kul!” och ”Jaha, du har inte spelat Journey Beyond Mystey Island, då förstår jag att du gillar att få ledtrådar i spelet.”. Överallt pinkas det revir och dras gränser, och Vi:et blir ganska litet i förhållande till att det är över 87.000 människor som valt att haka på. Många uttrycker nog bara sin glädje över att ha hittat likasinnade, men särskilt de som pratar om hur SVÅRT det här spelet måste vara, så bara riktiga hardcorespelare kan få glädje av det, vill tydligen inte tillhöra en större grupp.  Jag har som sagt ändå något hum  om vad folk pratar om, men trots det känner jag mig utanför. Jag blir lite beklämd när jag tänker på vad den 14-åriga nyblivna äventyrsspelsfantasten som vill dra sitt strå till stacken upplever. I motsats till film, den underhållningsgenre som spel oftast jämförs med, har ju spel den nackdelen att de inte uppgraderas när tekniken gör det. Den 14-åriga äventyrsspelfantasten kanske också är stumfilmsälskare, och det är inte särskilt svårt för henne att bli och sätta sig in i trots att hon inte är född 1910. Vill man spela klassiska spel så får man antingen vara född på rätt tid och plats eller hoppas på emulatorer och liknande – men även den som spelar i efterhand får ofta veta ”ja, men det är inte det samma som när det här var riktigt snygg grafik”. Spelet (och spelen) är liksom förlorat på förhand. Det som är extra sorgligt med det här revirtänkandet just vad gäller peka-klicka-spel är att anledningen till att Double Fine gick ut och sökte finansiering direkt från spelarna var att inga spelföretag vill betala för den typen spel längre – för att köparna anses vara för få. Kanske inte den bästa genren att försvara mot nybörjare.

Annonser

Ja, jag älskar Skyrim. Jag visste att jag skulle göra det, och nu kan jag slita mig tillräckligt länge för att berätta det också. Det finns en massa saker som är mindre bra; det finns ännu fler och viktigare saker som är fenomenalish. Nåja, mer om det en annan gång!

Något jag tänkt på en del när jag läst recensioner av detta fantastiska spel är det här med betyg. Jag antar att jag drabbas av lite samma vånda som jag föreställer mig att en duktig lärare kan drabbas av; ska man väga in ambitionsnivå i ett betyg? I så fall kommer man ju aldrig att kunna jämföra Super Mario 3D Land med Skyrim, se till exempel senaste avsnittet av Gameplay på SVTplay. Det är liksom inte riktigt på samma sätt, även om båda kan vara bra (eller möjligen till och med fantastiska) spel. Men när allt kommer omkring kan man väl inte väga in sådant? Det skulle ju bli fullständigt orättvist. Samtidigt ser jag ju hellre att utvecklare åtminstone försöker ge mig en fantastisk upplevelse och inte når hela vägen fram än att man nöjde sig med det man kunde göra perfekt.

Lite trötta tankar en tisdagskväll, men det kommer snart fler Skyrimreaktioner! Och de är inte milda… 🙂