Inlägg märkta ‘Skyrim’

Det har förmodligen framgått tidigare att jag inte har något som helst problem med att hjälpa Ezio ragga upp sarkastiska italienskor i stora kjolar eller Phelps att krascha varje bil han hittar i 50-talets LA. De är roliga herrar som jag gärna låtsas vara i långa perioder (alltså framför skärmen, inte annars). Men när jag faktiskt får ett val och kan göra min egen huvudperson så blir det nästan alltid en kvinna. Kanske inte så konstigt, jag råkar vara en sån själv, men eftersom det finns stora mängder pojkar därute i kommentatorsfälten som tycker det är självklart att fiktiva, polygonbaserade tjejer inte kan döda drakar medan fiktiva, polygonbaserade killar förstås kan det utan att spänna en enda överdimensionerad muskel så kan det vara på sin plats att påpeka att alla polygonerna faktiskt är födda till hjältar. Det är programmerat så, grabbar. Hur som, jag har tänkt lite på de damer jag har gjort mig att spela och hur de rör sig i sina respektive världar. Här är en liten beskrivande analys av mina favoritdamer.

Damerna i fråga är Hulda, den stora, självuppoffrande världsräddaren från Dragon Age: Origins; Signe Hawke, Kirkwalls motvilliga förkämpe från Dragon Age 2; Nora Shepard som försöker vara tuff i Mass Effect 2 samt den senaste, utforskaren Liv i Skyrim. Och därmed kan man också säga: grattis Bioware, ni gör bra spel för egenskapta figurer. Namnen på damerna är aningens slumpartade, men har en del gemensamt. Jag värjer mig lite mot att försöka hitta på egna namn som ska passa till världen – jag orkar inte sitta och dikta ihop ett Falahadriel eller Morkuntura eller anpassa mig till spelets språk. Namnen hör alltså till vår verkliga svenska namnflora (bonus: dagens undvikta språkvetarterm är ‘onomastikon’). För mig är det tydligt att Hulda är min första tevespelsbrud, eftersom hon är döpt efter den tuffa farmorsmor jag hade varit döpt efter om Hulda inte hade varit ett så otympligt namn för en (nittonhundra)åttiotalist. Det är det självskrivna namnet för mig att använda. Signe är bara ett namn jag kom på vore bra om jag själv får barn en dag – och inom två månader av DA2-Signes skapelse föddes två Signe i min bekantskapskrets. Jag tillhör uppenbarligen samma samhälle och social klass som mina vänner (det finns forskning som bevisar varför). Skönt att veta. Nora heter egentligen bara så för att hennes skepp heter Normandie, vilket gjorde att min känsla av ”mer än slump?” ökade betydligt när den ena nyfödda Signe visade sig heta Nora i andranamn. Och Liv, ja ni. Kort och kärnfullt, matchade hennes barska ansikte och hennes lite nordiska värld, antar jag. (Här måste jag inflika en sak: när Bethesda uppenbarligen har gjort lite efterforskningar i nordiska språk inför Skyrim, hur blev det så att mansnamnen Helgi och Gisli har blivit kvinnonamn? Spelutvecklarna får ju göra som de vill, och det stör nog få, men de kan väl inte ha hittat namnen utan att samtidigt få veta att de är manliga? Jag undrar bara.)

Utseendemässigt ser jag förstås också likheter, inte i hur de ser ut så mycket som hur de inte ser ut. Det är vassa näsor, smala läppar, små ögon och bistra miner. Det finns två typer de inte ser ut som: typiska tevespelstjejer (alltså: de är inte Lara Croft) och mig själv, som är rund, rosa och tämligen långt från bister. Signe ser visserligen ut som Kate Winslet, men det var verkligen inte meningen… Hulda är en liten, rödbrun alv med sammanbiten mun, Nora är en ärrig indier med vass näsa och Liv en ärrig italienare med i stort sett samma näsa. De har typiskt håret i knut och tenderar att se lite ilskna ut; det är nog bristen på plutmun som gör det. Men kom igen, om du skulle rädda världen/staden/mänskligheten/landet, skulle du ha tid med att pluta med munnen? Vänta, det kanske är därför kommentatorspojkarna inte går med på att tjejer kan döda drakar – de tror helt enkelt att vi måste använda all vår energi på att pluta med munnen och inte har överskott till att rädda världen.

Vad jobbar dessa damer med då? Hur räddar de sina världar? Öhm, jo, listan lyder ”mage, mage, det där i ME som är typ som en mage, mage med yxa”. Jag gillar eldbollar, okej? Hur de jobbar är däremot lite olika, som jag har antytt här ovanför. Hulda hittade ganska snabbt sin plats som den rättvisa hjälten, den vars lite ledsna blick alltid är riktad mot slutmålet: att rädda världen. Hon tog mogna beslut, gjorde inget överilat och hjälpte alltid de svaga. I början var hon lite skämtsam och ironisk, men det försvann när stundens allvar tog över. Signe var egentligen motsatsen; inte elak eller så, men lite självisk, lite dryg/sarkastisk och mest intresserad av att komma upp sig i Kirkwall, få ett bra liv för sig och sin familj och inte bli så involverad i politiken. Den som har spelat DA2 kan räkna ut att det gick sådär med den planen. Med Nora försökte jag det som jag misslyckats med i Dragon Age-spelen, nämligen att vara mer rebellisk och hård. Nora blev alltså en som sköt först, inte hade tid med trams och bara ville leda sin besättning i en moraliskt svår situation. Tänkte jag. Det visar sig att när jag medvetet vill vara elak i tevespel blir min dam ungefär 50-50. Jag försöker ta de rebelliska valen, men har skygglappar för vissa av dem och råkar därmed göra gott i lika stor utsträckning. Jag väljer att se det som att jag är en naturligt rättrådig människa, inte en inkonsekvent rollspelare… Till sist har vi Liv, som genom att bo i en hysteriskt öppen värld inte har formats lika starkt av den. Hon har visat sig vara klart antirasist men samtidigt principiellt för ett lands frihet, trivas bäst i bibliotek och akademiska institutioner och ha stor respekt för jättar och mammutar. Hon har också en aversion mot att bryta mot lagen (utom när det gäller att slänga vapen på jarlens golv) och en nästan onyttig fascination för suspekta gudomar. Jag har bestämt mig för att hon är någon slags forskare – som jag, fast hon kan döda drakar. Vilket, nu när jag tänker på det, är en ganska träffande – och ganska väntad – sammanfattning av mina alter egon: som jag, fast snygga, drakdödande och världsräddande.

Annonser

Vykort från Skyrim

Postat: 21 januari, 2012 av needfortweed i Allmänt
Etiketter:

Nirke har ju visat sin stora entusiasm för Skyrim, och jag kände att jag måste påpeka att min inte är mindre – även om jag bara har spelat ungefär hälften så mycket som Nirke, det vill säga mer än en arbetsvecka i timmar. Min entusiasm kommer dock från en lite annan vinkel, eftersom jag aldrig fick någon känsla för Oblivion och därmed aldrig närde någon het önskan att spela uppföljaren. Mitt intryck av det spelet var att min alv med läderkjol som visade hennes spinkiga ben pratade med andra alver som hade tvådimensionella ansikten, varpå hon red iväg och blev tvärdödad av katter som ville råna henne. Det var inte att jag tyckte att det var ett dåligt spel, jag förstod nog inte riktigt poängen med den öppna världen (och de platta ansiktena). Jag var alltså inte helt förberedd på att bli så kär i Skyrim som jag blev. Nu har jag inte spelat på ett tag, bland annat för att katter nu igen tvärdödar mig, men jag ville ändå skicka ett vykort med ett par saker jag har noterat. Jag skulle gärna göra som Nirke och lägga upp semesterbilder, men hon spelar på dator och jag på konsoll, så fördel Nirke på skärmdumpsfronten.

Saker jag och min utsända Liv lagt märke till i Skyrim:

  • Liv, som kommer söderifrån, är en barskt utseende dam med fåror och ärr i ansiktet. Hon verkar vara typ fyrtio. Eller hennes huvud verkar vara typ fyrtio, medan resten av henne är mer åt 18, enligt den här principen. Hon hälsar att hon är glad åt att hon äntligen slipper springa omkring med bara ben i en vargpälsrustning och undrar med en örnblick på Bethesda om Skyrims herrar månne också blottar sina lurviga lår när de har på sig den. Vi betvivlar det.
  • Vår kompis Lydia dog, men en någorlunda värdig död. Eftersom hon hade vapen och rustning så sprang hon åtminstone inte dumdristigt in i dödens käftar, vilket en följeslagare i särk som bara har händerna att slåss med tenderar att göra. En medelålders pilgrim av den typen bestämde sig en gång för att försvara de till tänderna beväpnade drakdödarna Liv och Lydia mot jättespindlar med väntat resultat: de räddade honom och himlade med ögonen. Hans överlevnad blev senare orsaken till att Liv bestämde sig för att smyga förbi chansen att slåss mot två drakar samtidigt, något hon grämer sig lite över.
  • Hon grämer sig över det för att drakdödning är awesome och adrenalinframkallande så till den milda grad att jag får dubbel puls bara jag inser att det är en i närheten. ”I närheten” tenderar i Livs fall (alla drakar utom två hittills) att vara alldeles bredvid en stad hon just kommit till. Jag väntar på twisten som berättar att det är hon som har med sig drakarna, inte hon som ska bekämpa dem. Snart kanske hon slutar försvara städer; folk där är ändå så märkligt oimponerade bortsett från de första 15 sekunderna efter drakens död. En vakt som med egna ögon sett Liv blixtra ihjäl ett flygande monster kan på vägen bort från skelettet fälla kommentaren ”So, you know a few spells. Am I supposed to be impressed?”.
  • Liv ber mycket om ursäkt till dem som hade ett problem med vampyrer; hon tänkte lösa det, men så fick hon slut på dyrkar. Och på väg för att hämta fler råkade hon tillbringa flera dagar i munkträning på ett berg, spöa upp en rasist på ett värdshus, bli medlem av ett magiskt universitet, hjälpa ett galet barn och än en gång gå med på att göra en tjänst åt en gud som hon inte visste anses ond. Hon lovar att komma tillbaks med dyrkarna snart.
  • Vi mötte en grupp män som helt oprovocerat festade bredvid vägen mitt i snöyran och gav Liv mjöd. De kanske är släkt med piraterna på ett värdshus som reser sig perfekt unisont, som ett dansnummer, från bänkarna när man pratar med deras chef. I hemlighet drömmer Liv om att tillbringa resten av sina dagar i mental symbios med en mammutflock. Att ta ett par fjärilsvingar kan vara skillnaden mellan att kunna bära det man har med sig och att inte kunna det. Det här är världens bästa spel.

Semesterbilder från Skyrim

Postat: 13 december, 2011 av Nirke i Vi spelar
Etiketter:,

Jag har varit så mycket i Skyrim på sistone att jag inte haft tid att avge särskilt mycket till rapport omkring mina äventyr, men här kommer nu några semesterbilder som jag hoppas kan ge åtminstone en liten aning om hur det är att vara hjälte.

 

Jag och min bästis

Alma och eldbruden

Här är alltså Alma (det är jag) och hennes bästis, eldbruden. Eldbruden är sjukt användbar och trevlig att ha med sig i princip hela tiden. Här står de nere i någon typ av grop och har det trevligt, sådär som hjältar ibland gör. Lägg märke till den nakne döde mannen i bakgrunden. Jag hittade honom sådär, jag lovar!

 

Alma dödar en drake

Alma är en hjälte

Här kan man se hur Alma har ihjäl en drake genom att käckt hoppa upp på dess huvud och medelst sitt magiska supersvärd ha döda den på ett spektakulärt sätt! Eldbruden syns inte på bilden, men jag kan garantera att hon stod straxt utanför bild och såg eldfängd ut. Så kan det vara, en vanlig dag i Skyrim.

 

Helvilt i Whiterun

Helvilt i Whiterun

Brandröken håller här på att lägga sig som en blöt filt över Whiterun. Mitt hus är det andra från höger. Där inne finns vid tillfället då bilden togs kompisen Lydia, men varken jag eller Alma gillar henne någe vidare eftersom hon alltid står i vägen när hon får följa med ut på äventyr.

 

Farlig drake

Farlig drake, igen!

Det är lite mörkt, så man kanske inte kan se, men här är ännu en drake och möjligen ännu farligare för den har ett eget namn! Alma gjorde processen kort med den, även om den var väldigt läskig ett tag. De glada färgerna längst ner i bilden indikerar att alla vitala värden är bra!

 

Glad att vara hemma

Glad att vara hemma

Här har jag och Alma tagit oss tillbaka hem till Whiterun igen, och allt är som tur är som det alltid varit. Man kan se att Alma är riktigt glad, som hon glädjeskuttar! Föga anar hon att ännu en drake väntar bakom bergen…

 

Terränghästen

Terränghästen

Jag och Alma var lite oroliga innan vi skaffade husdjur att hästar skulle vara för dåliga på att klättra i bergen för att vara användbara i Skyrim. Men så var inte fallet, den här terränghästen visade genast vad han gick för! Snart har han gjort sig förtjänt av ett riktigt namn, kanske blir det Slev.

 

Nåja, fler semesterbilder kommer säkert inom kort!

Ja, jag älskar Skyrim. Jag visste att jag skulle göra det, och nu kan jag slita mig tillräckligt länge för att berätta det också. Det finns en massa saker som är mindre bra; det finns ännu fler och viktigare saker som är fenomenalish. Nåja, mer om det en annan gång!

Något jag tänkt på en del när jag läst recensioner av detta fantastiska spel är det här med betyg. Jag antar att jag drabbas av lite samma vånda som jag föreställer mig att en duktig lärare kan drabbas av; ska man väga in ambitionsnivå i ett betyg? I så fall kommer man ju aldrig att kunna jämföra Super Mario 3D Land med Skyrim, se till exempel senaste avsnittet av Gameplay på SVTplay. Det är liksom inte riktigt på samma sätt, även om båda kan vara bra (eller möjligen till och med fantastiska) spel. Men när allt kommer omkring kan man väl inte väga in sådant? Det skulle ju bli fullständigt orättvist. Samtidigt ser jag ju hellre att utvecklare åtminstone försöker ge mig en fantastisk upplevelse och inte når hela vägen fram än att man nöjde sig med det man kunde göra perfekt.

Lite trötta tankar en tisdagskväll, men det kommer snart fler Skyrimreaktioner! Och de är inte milda… 🙂

Sista veckan nu!

Postat: 4 november, 2011 av Nirke i Allmänt, I väntan på
Etiketter:, , , ,

Ja, du läste rätt! Det är idag bara 1 (!) vecka kvar innan Skyrim släpps. Jag har försökt lugna ner min pepp den senaste veckan, för att inte råka ut för en sådan där besvikelse som när jag blev spoilad sist. Det ska inte hända igen. Nu råkade det visserligen hända igen, i ett lite annat sammanhang men jag gör mitt bästa för att förtränga det och det går ganska bra faktiskt. Nu har jag nästan ingen aning om att det kommer finnas en by med ilskna invånare och ruttnande äventyrare i källaren. Snart kommer jag helt att ha glömt det.

Nåja, vidare till viktigare saker. Jag har inte så mycket mer på hjärtat än att jag ville uppmärksamma på några saker som gjort den senaste tiden lättare att leva, och de har alla höjt peppen så det är ingen mening med att försöka göra någon typ av räkning som förra gången jag skrev. Vi kan helt enkelt utgå ifrån att peppen ligger på ungefär 425 000, och det är en rätt hyfsad siffra.

Först och främst vill jag lyfta fram Skyrim-podcastarna, som man kan hitta bland annat här. De har gett mig stor glädje den senaste tiden, framför allt den senaste där Mark Lampert (som för övrigt låter gulligare än alla hundvalpar i världen) förklarar hur man ljudsätter spel och vilka ljud som finns i Skyrim. Dessutom finns en liten film där man bland annat får se när kören sjunger in ledmotivet!

Idag snubblade jag över en Gamespot-podcast som gjorde mig lycklig, framför allt en liten bit där programledaren försöker få igång Todd Howard (som återigen visar sig vara den kanske trevligaste grabben i världshistorien) att dissa Dragon Age 2, ett spel jag verkligen älskar av hela mitt hjärta även om jag visst kan se att det finns fog för visst missnöje med Bioware. Men Todd Howard bara tystnar och vägrar vara med och dissa sina konkurrenter. Aaah, vilken kille! Jag är så glad att det är fantasyspel jag gillar, och inte fps. Där verkar det ju som om utvecklarna inte kan låta bli att iscensätta pr-bråk (JA, EA och Activision, jag tittar på er!).

http://image.com.com/gamespot/images/cne_flash/production/eidothea/release/eidothea.swf?ver=009_2

Jag funderar för övrigt på om Elder Scrolls och Dragon Age-serien verkligen ens kan jämföras. Det är så helt olika typer av spel egentligen, även om man i båda har en tendens att slåss på färgsprakande sätt och ha problem med att världen går under på ett eller annat sätt. Men mer om det en annan gång! Nu ska jag iväg till Youtube för att knarka inför-videor.

Pepp och depp i väntan på

Postat: 26 oktober, 2011 av Nirke i I väntan på
Etiketter:, ,

Att stora delar av min tid just nu går ut på att vänta på och peppa inför Skyrim (se tidigare inlägg) tror jag att alla i min omedelbara, men också många i den mer perifera, närhet känner till. Denna väntan är närmast ett äventyr i sig själv; den senaste tiden har jag blivit både extra peppad men också lite deppad, och det är med skräckblandad förtjusning jag kollar av de dagliga spelsidorna – när man minst anar det kan man bli spoilad!

4 saker har hänt den senaste tiden som fått mig att darra lite extra med manschettknapparna, både positivt och negativt. Jag kommer att gå igenom dem en efter en och ge dem betyg i pepp och depp.

1) FÖRTITTARNA
Det publicerades förra veckan en uppsjö (ja, jag menar verkligen en uppsjö, inte ens jag har orkat läsa igenom alla!) previews av folk som fått spela Skyrim i tre timmar. Som en parentes kan jag nämna att jag funderat över saken och om någon frågade om jag skulle vilja spela i 3 timmar och sedan behöva lämna min karaktär och fara hem utan spelet och en savefilpå USB i väskan skulle jag säga nej. Men det var en parentes, för speljournalisterna har förstås inget val och de verkar ha varit mycket nöjda. Det gör ju även mig nöjd; efter så många previews tänker jag att det borde ha skint (skinat? skinit?) igenom om det fanns några stora problem med spelet, och det har jag inte kunnat hitta.

Några frågetecken finns förstås, mitt största orosmoln är hur det ska fungera i praktiken med Skyrims bergiga terräng. Det är aldrig särskilt kul att fastna på bergväggar där ens episka hjältes ben till hälften sjunkit ner i polygondimman. Och det bryter ju verkligen upp friheten med alla dessa berg, och för mig är det inte alls något positivt. Det blir ju en naturlig korridor i en öppen värld, för sjutton gubbar.

Betyg: Pepp+4, depp+1

2) GTTV:S AVSNITT NR 503
Här kan ni se avsnittet som jag ska babbla lite om nu, men jag varnar för spoilern mot slutet. Faktiskt avslöjades i detta avsnitt en detalj om mainquestet som jag helst hade fått upptäcka på egen hand. Tidigare har de inte pratat så detaljerat om questens innehåll, det har mer varit saker som att jo, det kommer att finnas en massa guilds och det kommer att finnas en massa natur och det kommer att gå att göra det ena med det andra. Men nu fick vi en verklig detalj, en sådan där grej som jag faktiskt tycker förstör det hela lite. Hur mycket det förstör får framtiden förstås utvisa, men jag blev aningens nedslagen.

Betyg: Pepp+2, depp+6

3) LIVE ACTION-TRAILERN


Här blir jag verkligen kluven. Det hela handlar alltså om att Bethesda gjort en liten spelfilmstrailer, alltså med riktiga skådespelare och fläskig Sagan om Ringen-stämning. Grejen är den att om det hade varit en film hade jag säkert blivit jättepepp (för vem gillar inte fläskiga trailrar), men nu är det ju inte en film och dessutom visade de återigen den här triste hjälmprydde grabben som inte har något att göra med hur min Skyrim-upplevelse kommer att vara. Han kommer ju inte ens att vara där.

Betyg: Pepp+2, depp+1

4) REKOMMENDERADE PC-SPECIFIKATIONER
Jag har med viss oro väntat på att få reda på hur bra min dator måste vara för att kunna spela Skyrim på en åtminstone betydligt bättre än anständig nivå. Det fick vi reda på igår, och min dator kommer att klara sig förnämligt. Det var en stor lättnad. Oblivion spelades alltid på rätt låga inställningar här hemma, och det var gudomligt ändå – men jag kan ändå erkänna att jag ser fram emot att dra upp inställningarna lite.

Betyg: Pepp+4, depp+0

Sammanfattningsvis, om vi räknar ihop pepp-poängen och drar av depp-poängen har den sammanlagda peppen inför Skyrim den 11/11 den senaste tiden ökat med +5! Precis som det ska vara, några veckor innan äventyret verkligen börjar!

Jag tänker berätta en liten historia om en flicka på ungefär 23 höstar som precis flyttat ihop med en ung man i sina bästa år, någonstans i Uppsala. De hade varsin dator i den nya lägenheten, och vid dessa befann de sig de flesta kvällar var och en för sig. Men en dag vände sig den unge mannen till flickan och frågade om de inte skulle börja spela ett spel tillsammans, ett spel han hade hört skulle vara rätt bra. Flickan var lite tveksam, det erkänner hon gärna så här i efterhand. Men eftersom hon gärna ville umgås lite med sin nya sambo så nickade hon och så började de. Så här började det, närmare bestämt:

Hur hade man kunnat motstå detta? Jag kunde det då inte. Fortfarande får jag nästan gåshud av det där introt. Inte för att jag egentligen tyckte att huvudhistorian var sådär vidare supervärst i Oblivion egentligen, det handlar liksom inte om det när man har en hel värld att plocka blommor och bär i. Oblivion är ett spel man kunde leva i, åtminstone 2007. Idag, när jag går tillbaka och spelar om är det kanske inte fullt så magiskt som det var då – men det är farao magiskt nog för att fortfarande bli knäsvag.

Vi spelade en bra bit över 200 timmar med vår första karaktär, jag och sambon. Sedan har jag spelat egna gubbar minst lika länge, vi har spelat Dark Brotherhood gemensamt senare, började lite på Shivering Isles (som tydligen ska vara mer likt Morrowind i tonen – då är det bra att jag aldrig spelat det för Shivering Isles är inte för mig). Sammanlagt har jag säkert fått 1000 timmar glädje av Oblivion. Men det tog inte jättelång tid, säkert inte ens ett år innan jag intensivt började vänta på en uppföljare.

Jag var ganska metodisk i mitt väntande. Nästan dagligen gick jag in på Bethesdas Elder Scrolls-sida för att se om de inte uppdaterat något. Det gjorde de aldrig. Och efter några år tröttnade jag lite och började ge upp. Så jag fortsatte lite lugnare, kanske någon gång i veckan bara. Och så helt plötsligt en dag förra året när jag bara slentriankollade in på sidan så såg den inte ut som den gjort de senaste åren. Det var nedräkning på gång, om två dagar skulle något hända. HERREGUD!!! Ni förstår mina känslor. Jag blev helt darrig. Och sedan: Skyrim.

När spelet kommer fredagen den 11 november kommer jag att ha väntat på och tänkt på Skyrim varje dag i ett år. Jag är egentligen inte orolig för om jag ska gilla det eller inte, det kommer jag att göra. Däremot är jag inte säker på att det kommer att gripa mig så som Oblivion gjorde. Oblivion var ändå mitt första möte i vuxen ålder med datorspel och mitt första möte någonsin med en öppen värld.

Men nu drar det verkligen ihop sig! Det är inte ens en månad kvar, och jag märker hur jag medvetet eller omedvetet börjar ställa om mig själv så att jag inte längre är hysteriskt superpepp utan mer försiktigt nyfiken. Tänk om det inte är allt jag hoppas? Tänk om det är plastigt och konstigt? Hjälp hjälp hjälp. De här bilderna gör mig dock lite lugnare, det är från Bethesdas speedrun-tävling. De verkar ju i alla fall glada och nöjda. Och tydligen tar Skyrim ca 1 timme längre än Oblivion och Fallout 3 att springa igenom…

Inför Skyrim kommer jag säkert att behöva skriva av mig en massa oro här. Jag kommer kanske ta upp frågor omkring fula drakar, hollywoodvikinghjälmar, Bethesdas oförmåga att skapa verkligt engagerande karaktärer i Dragon Age 2-anda, giftermål i spelet och annat. Men när allt kommer omkring kommer jag att vara fullständigt nöjd så länge jag kan plocka bär och blommor och samla dem i olika hus.