Inlägg märkta ‘Soul Calibur’

Jag hade gått och funderat på att pröva Deus Ex: Human Revolution (hädanefter bara Deus Ex, jag orkar inte med allt det där) ett tag. Det såg sjukt snyggt ut, fick bra recensioner och verkade vara både intelligent och påminna om Blade Runner. Det kan verka paradoxalt att Angry Joes recension, som var väldigt positiv, var det som fick mig att tveka. Anledningen var egentligen ganska enkel: det såg för FPS-igt ut, och jag är ingen förstapersonsskjutare. Men så var jag och Nirke på spelaffär för att skaffa Soul Calibur IV (så att Nirke kunde sparka min rumpa medelst löjligt stora svärd), och innan jag visste ordet av hade min käcka kamrat och hennes nyfunna vän bakom disken sett till att jag lämnade affären med Deus Ex i handen. Så jag står mitt kast, och tänker att detta spel i sin roll som det första spel jag börjar spela sen vi startade den här (sanslöst välbesökta) bloggen kan få bli ett ordentligt bebloggat spel. Med säkerligen ojämna mellanrum kommer jag skriva om Deus Ex, eller något som det fått mig att tänka på. Det kommer bli rafflande.

Det första inlägget kommer av naturliga skäl handla om första intrycket. Jag har inte kommit särskilt långt, bara förbi inledningen och en bra bit in i första riktiga uppdraget, men det här är inte bara mitt första intryck av ett spel, utan av en typ spel. Deus Ex är ju inget renodlat FPS, men bara det att det har första- och inte tredjepersonsperspektiv är förvirrande nog för en nybörjarspelare som mig. Det är helt klart det första som slog mig på riktigt. Att spelet som sagt är sjukt snyggt, även om det än så länge mest utspelar sig i kontorslandskap, var ingen överraskning. Ansiktsanimationerna är lite väl stela för att vara ett såhär nytt spel, men mitt alter ego Adam Jensen är ganska stilig och tar röstraspighet till en ny nivå. (En parentes bara: en av karaktärerna i spelet, som inte riktigt gillar Adam, uttalar ”Jensen” på ett sätt som först fick mig att tro att han kallade honom ”Jetson”. The Jetsons är ju en tecknad serie typ familjen Flinta i framtiden, och jag tyckte faktiskt att det var ett ganska bra sätt att vara dryg mot en man som fått en massa robotimplantat, att jämföra honom med en löjlig 50-talsvision av framtidens människa. Tyvärr var det inte det han sa.) Man får se Adam utifrån när han pratar med folk (och när han tar skydd, vilket jag kommer in på strax), men merparten av tiden ser man alltså saker från hans perspektiv. Jag som inte har spelar förstapersonsspel sen jag totalmisslyckades med att skjuta nazister i min brors Wolfenstein 3D måste erkänna att jag inte riktigt ser poängen. Det brukar ju heta att man i förstapersonsspel kan leva sig mer in i sin huvudperson, att man får händelserna mer in på kroppen. Så kanske det är om man är van vid dem, men jag upptäcker att jag har det precis tvärtom. När jag är i Adams perspektiv är jag en ruta som går omkring, inte en kropp. Man hukar sig för att smyga, och smyga gör man mycket, men det märks bara genom att kameravinkeln sänks ett snäpp. Jag känner mig inte som om jag hukar mig, jag känner mig som om jag har krympt. När man däremot tar täckning, och det gör man mycket, ser man Adam utifrån. Man ser spänningen i hans rygg och ben, man känner att det är fysiskt jobbigt att gömma sig, och när man sen smyger i täckning förstår man plötsligen vilken ansträngning det är. Jag lever mig mycket mer in i Adam när jag får se honom helt enkelt. Det hjälper heller inte att man i förstaperson inte har några armar; saker som lyfts svävar bara framför en. För inte att tala om när man släpar bort knockade vakter för att gömma dem, och deras ben fladdrar runt i luften. Oepiskt.

Det här med knockade vakter för mig osökt till det andra jag har tänkt på här i början av spelet, nämligen att man inte behöver döda särskilt många människor. Det har gjorts en ganska stor grej av det inför släppet, att man antingen kan spela Deus Ex med maskingevär och Rambostil eller smyga runt och undvika konflikt. Jag är till att börja med kluven inför att detta mitt älskade fritidsintresse innebär att jag måste låtsas döda folk hela tiden (jag menar, Assassin’s Creed var anledningen till att jag började spela), och jag har av någon anledning svårare för att skjuta än för att slåss med svärd. Detta vill jag skriva om i ett annat inlägg; vad gäller Deus Ex gläder det mig att jag bara har dödat folk i inledningen, när man utan att välja får en maskinpistol i handen och måste försvara sig. Inför första uppdraget frågar Adams chef om han tänker döda folk eller inte, och jag svarade att jag tänkte undvika det. Det innebar att det vapen jag har på ryggen/svävande framför min ruta är ett bedövningsgevär. Inga pixlade gubbar skadas i framställningen av min Deus Ex-historia. Jag försöker också vara konsekvent; just nu har jag spelat samma scen fyra-fem gånger för att min bedövningsammunition tar slut och jag vägrar plocka upp den pistol jag hittat och döda av de två sista vakterna. Jag har inte mycket ammunition till mitt gevär, så det valet av vapen innebär också av den anledningen att det är precision och smygande som gäller om man ska klara sig. Och herre min je vad svårt det är. Ammunition måste sparas, vakter är på helspänn och ger sig inte, man kan inte automatsikta (skratta inte, hypotetiska FPS-vana läsare, det är skitsvårt att sikta), har man valt distansvapen beror ens överlevnad på att man kan hålla sina motståndare på den distansen… Spelet har hjälpsamma tutorials för det mesta utom just att skjuta. Det ska man uppenbarligen ha kläm på. Min glädje när jag upptäckte att jag kunde få kikarsikte på mitt gevär var stor, och räddade mig från tankar på att ge upp spelet innan det ens hade börjat.

Min tanke nu är att jag ska ta en eftermiddag och verkligen jobba in mig i Deus Ex, vänja mig ordentligt vid tankesättet och kanske lära mig sikta och spara ammunition. Jag måste förstå hur ett sånt här spel ska spelas, för jag tror att det finns en belöning att hämta. Inte bara i det här spelet, men i att jag kanske kan bli en bättre spelare och därmed kan ge mig på andra svåra spel. Dessutom måste jag ju få prova att ge Adam nya implantat, och komma till de där städerna jag har sett i förhandsvisningar. Det är ett hårt liv att vara pacifistnoob, men jag ska visa dem.