Inlägg märkta ‘Spelstil’

…eller inte så illa kanske. Jag har bara väckt prinsessbloggen ur dess karaktärslämpliga dvala för att meddela något som ingen, utom möjligen Nirke, bryr sig nämnvärt om: jag tror att jag har hittat ett förstapersonsspel där jag förstår varför det inte är tredjeperson. Kanske inte en stor chock för någon, utom möjligen Nirke, men grejen är att jag i princip inte tycker att förstaperson är ett bra spelarperspektiv, något som jag varit inne på här (när jag spelade Deus Ex – det spelet var inte riktigt min grej). I verkliga livet är jag liksom inte ett par svävande händer. Men så hände det sig att jag efter att ha lyssnat på flera timmar Beyond i helgen var sjukt sugen på ett nytt spel, och det spelet visade sig vara Bioshock. Det senaste i serien, Bioshock Infinite, kom ju idag och verkar grymt, men efter att ha läst recensionen på IGN (det här börjar bli en redig IGN-reklam) kände jag att jag ville börja från början. Jag är som bekant inte någon harrd-kår gäjmör (sägs med kommentatorsfältsfjortisröst), och när spelet släpptes 2008 höll jag mest på med att lära mig isländska och börja doktorera, men jag är alltid redo att prova en erkänd klassiker. Så 135 spänn och fyra timmars nedladdning senare: Bioshock. Och fy jävlar. Jag förstod klassikerstatusen efter 20 minuter, och då var jag redan lyckligt livrädd och djupt fascinerad. Vad är det här för ställe? Var är nästa otäcka mutantperson som vill sjunga och sedan skjuta? Och efter en timme förstod jag grejen med förstaperson. För det är bara i det perspektivet jag kan vända mig om efter att ha rotat runt i en tandläkares skrivbord – och ha en mutantläkare mitt i ansiktet och med ett ”wah!” skjuta honom i magen innan jag ens hunnit tänka för att hela jag redan är på helspänn efter att ha rundat otaliga femtiotalshörn med revolvern redo för vad som helst och nu äntligen har sänkt garden en sekund för att rota i ett skrivbord och så är den där otäckingen där! Puh. Men det kräver ett spel med en topptrimmad inledning och med alla mutanthästar hemma för att jag ska vara där redan efter en timme.

Det har förmodligen framgått tidigare att jag inte har något som helst problem med att hjälpa Ezio ragga upp sarkastiska italienskor i stora kjolar eller Phelps att krascha varje bil han hittar i 50-talets LA. De är roliga herrar som jag gärna låtsas vara i långa perioder (alltså framför skärmen, inte annars). Men när jag faktiskt får ett val och kan göra min egen huvudperson så blir det nästan alltid en kvinna. Kanske inte så konstigt, jag råkar vara en sån själv, men eftersom det finns stora mängder pojkar därute i kommentatorsfälten som tycker det är självklart att fiktiva, polygonbaserade tjejer inte kan döda drakar medan fiktiva, polygonbaserade killar förstås kan det utan att spänna en enda överdimensionerad muskel så kan det vara på sin plats att påpeka att alla polygonerna faktiskt är födda till hjältar. Det är programmerat så, grabbar. Hur som, jag har tänkt lite på de damer jag har gjort mig att spela och hur de rör sig i sina respektive världar. Här är en liten beskrivande analys av mina favoritdamer.

Damerna i fråga är Hulda, den stora, självuppoffrande världsräddaren från Dragon Age: Origins; Signe Hawke, Kirkwalls motvilliga förkämpe från Dragon Age 2; Nora Shepard som försöker vara tuff i Mass Effect 2 samt den senaste, utforskaren Liv i Skyrim. Och därmed kan man också säga: grattis Bioware, ni gör bra spel för egenskapta figurer. Namnen på damerna är aningens slumpartade, men har en del gemensamt. Jag värjer mig lite mot att försöka hitta på egna namn som ska passa till världen – jag orkar inte sitta och dikta ihop ett Falahadriel eller Morkuntura eller anpassa mig till spelets språk. Namnen hör alltså till vår verkliga svenska namnflora (bonus: dagens undvikta språkvetarterm är ‘onomastikon’). För mig är det tydligt att Hulda är min första tevespelsbrud, eftersom hon är döpt efter den tuffa farmorsmor jag hade varit döpt efter om Hulda inte hade varit ett så otympligt namn för en (nittonhundra)åttiotalist. Det är det självskrivna namnet för mig att använda. Signe är bara ett namn jag kom på vore bra om jag själv får barn en dag – och inom två månader av DA2-Signes skapelse föddes två Signe i min bekantskapskrets. Jag tillhör uppenbarligen samma samhälle och social klass som mina vänner (det finns forskning som bevisar varför). Skönt att veta. Nora heter egentligen bara så för att hennes skepp heter Normandie, vilket gjorde att min känsla av ”mer än slump?” ökade betydligt när den ena nyfödda Signe visade sig heta Nora i andranamn. Och Liv, ja ni. Kort och kärnfullt, matchade hennes barska ansikte och hennes lite nordiska värld, antar jag. (Här måste jag inflika en sak: när Bethesda uppenbarligen har gjort lite efterforskningar i nordiska språk inför Skyrim, hur blev det så att mansnamnen Helgi och Gisli har blivit kvinnonamn? Spelutvecklarna får ju göra som de vill, och det stör nog få, men de kan väl inte ha hittat namnen utan att samtidigt få veta att de är manliga? Jag undrar bara.)

Utseendemässigt ser jag förstås också likheter, inte i hur de ser ut så mycket som hur de inte ser ut. Det är vassa näsor, smala läppar, små ögon och bistra miner. Det finns två typer de inte ser ut som: typiska tevespelstjejer (alltså: de är inte Lara Croft) och mig själv, som är rund, rosa och tämligen långt från bister. Signe ser visserligen ut som Kate Winslet, men det var verkligen inte meningen… Hulda är en liten, rödbrun alv med sammanbiten mun, Nora är en ärrig indier med vass näsa och Liv en ärrig italienare med i stort sett samma näsa. De har typiskt håret i knut och tenderar att se lite ilskna ut; det är nog bristen på plutmun som gör det. Men kom igen, om du skulle rädda världen/staden/mänskligheten/landet, skulle du ha tid med att pluta med munnen? Vänta, det kanske är därför kommentatorspojkarna inte går med på att tjejer kan döda drakar – de tror helt enkelt att vi måste använda all vår energi på att pluta med munnen och inte har överskott till att rädda världen.

Vad jobbar dessa damer med då? Hur räddar de sina världar? Öhm, jo, listan lyder ”mage, mage, det där i ME som är typ som en mage, mage med yxa”. Jag gillar eldbollar, okej? Hur de jobbar är däremot lite olika, som jag har antytt här ovanför. Hulda hittade ganska snabbt sin plats som den rättvisa hjälten, den vars lite ledsna blick alltid är riktad mot slutmålet: att rädda världen. Hon tog mogna beslut, gjorde inget överilat och hjälpte alltid de svaga. I början var hon lite skämtsam och ironisk, men det försvann när stundens allvar tog över. Signe var egentligen motsatsen; inte elak eller så, men lite självisk, lite dryg/sarkastisk och mest intresserad av att komma upp sig i Kirkwall, få ett bra liv för sig och sin familj och inte bli så involverad i politiken. Den som har spelat DA2 kan räkna ut att det gick sådär med den planen. Med Nora försökte jag det som jag misslyckats med i Dragon Age-spelen, nämligen att vara mer rebellisk och hård. Nora blev alltså en som sköt först, inte hade tid med trams och bara ville leda sin besättning i en moraliskt svår situation. Tänkte jag. Det visar sig att när jag medvetet vill vara elak i tevespel blir min dam ungefär 50-50. Jag försöker ta de rebelliska valen, men har skygglappar för vissa av dem och råkar därmed göra gott i lika stor utsträckning. Jag väljer att se det som att jag är en naturligt rättrådig människa, inte en inkonsekvent rollspelare… Till sist har vi Liv, som genom att bo i en hysteriskt öppen värld inte har formats lika starkt av den. Hon har visat sig vara klart antirasist men samtidigt principiellt för ett lands frihet, trivas bäst i bibliotek och akademiska institutioner och ha stor respekt för jättar och mammutar. Hon har också en aversion mot att bryta mot lagen (utom när det gäller att slänga vapen på jarlens golv) och en nästan onyttig fascination för suspekta gudomar. Jag har bestämt mig för att hon är någon slags forskare – som jag, fast hon kan döda drakar. Vilket, nu när jag tänker på det, är en ganska träffande – och ganska väntad – sammanfattning av mina alter egon: som jag, fast snygga, drakdödande och världsräddande.

Jag hade gått och funderat på att pröva Deus Ex: Human Revolution (hädanefter bara Deus Ex, jag orkar inte med allt det där) ett tag. Det såg sjukt snyggt ut, fick bra recensioner och verkade vara både intelligent och påminna om Blade Runner. Det kan verka paradoxalt att Angry Joes recension, som var väldigt positiv, var det som fick mig att tveka. Anledningen var egentligen ganska enkel: det såg för FPS-igt ut, och jag är ingen förstapersonsskjutare. Men så var jag och Nirke på spelaffär för att skaffa Soul Calibur IV (så att Nirke kunde sparka min rumpa medelst löjligt stora svärd), och innan jag visste ordet av hade min käcka kamrat och hennes nyfunna vän bakom disken sett till att jag lämnade affären med Deus Ex i handen. Så jag står mitt kast, och tänker att detta spel i sin roll som det första spel jag börjar spela sen vi startade den här (sanslöst välbesökta) bloggen kan få bli ett ordentligt bebloggat spel. Med säkerligen ojämna mellanrum kommer jag skriva om Deus Ex, eller något som det fått mig att tänka på. Det kommer bli rafflande.

Det första inlägget kommer av naturliga skäl handla om första intrycket. Jag har inte kommit särskilt långt, bara förbi inledningen och en bra bit in i första riktiga uppdraget, men det här är inte bara mitt första intryck av ett spel, utan av en typ spel. Deus Ex är ju inget renodlat FPS, men bara det att det har första- och inte tredjepersonsperspektiv är förvirrande nog för en nybörjarspelare som mig. Det är helt klart det första som slog mig på riktigt. Att spelet som sagt är sjukt snyggt, även om det än så länge mest utspelar sig i kontorslandskap, var ingen överraskning. Ansiktsanimationerna är lite väl stela för att vara ett såhär nytt spel, men mitt alter ego Adam Jensen är ganska stilig och tar röstraspighet till en ny nivå. (En parentes bara: en av karaktärerna i spelet, som inte riktigt gillar Adam, uttalar ”Jensen” på ett sätt som först fick mig att tro att han kallade honom ”Jetson”. The Jetsons är ju en tecknad serie typ familjen Flinta i framtiden, och jag tyckte faktiskt att det var ett ganska bra sätt att vara dryg mot en man som fått en massa robotimplantat, att jämföra honom med en löjlig 50-talsvision av framtidens människa. Tyvärr var det inte det han sa.) Man får se Adam utifrån när han pratar med folk (och när han tar skydd, vilket jag kommer in på strax), men merparten av tiden ser man alltså saker från hans perspektiv. Jag som inte har spelar förstapersonsspel sen jag totalmisslyckades med att skjuta nazister i min brors Wolfenstein 3D måste erkänna att jag inte riktigt ser poängen. Det brukar ju heta att man i förstapersonsspel kan leva sig mer in i sin huvudperson, att man får händelserna mer in på kroppen. Så kanske det är om man är van vid dem, men jag upptäcker att jag har det precis tvärtom. När jag är i Adams perspektiv är jag en ruta som går omkring, inte en kropp. Man hukar sig för att smyga, och smyga gör man mycket, men det märks bara genom att kameravinkeln sänks ett snäpp. Jag känner mig inte som om jag hukar mig, jag känner mig som om jag har krympt. När man däremot tar täckning, och det gör man mycket, ser man Adam utifrån. Man ser spänningen i hans rygg och ben, man känner att det är fysiskt jobbigt att gömma sig, och när man sen smyger i täckning förstår man plötsligen vilken ansträngning det är. Jag lever mig mycket mer in i Adam när jag får se honom helt enkelt. Det hjälper heller inte att man i förstaperson inte har några armar; saker som lyfts svävar bara framför en. För inte att tala om när man släpar bort knockade vakter för att gömma dem, och deras ben fladdrar runt i luften. Oepiskt.

Det här med knockade vakter för mig osökt till det andra jag har tänkt på här i början av spelet, nämligen att man inte behöver döda särskilt många människor. Det har gjorts en ganska stor grej av det inför släppet, att man antingen kan spela Deus Ex med maskingevär och Rambostil eller smyga runt och undvika konflikt. Jag är till att börja med kluven inför att detta mitt älskade fritidsintresse innebär att jag måste låtsas döda folk hela tiden (jag menar, Assassin’s Creed var anledningen till att jag började spela), och jag har av någon anledning svårare för att skjuta än för att slåss med svärd. Detta vill jag skriva om i ett annat inlägg; vad gäller Deus Ex gläder det mig att jag bara har dödat folk i inledningen, när man utan att välja får en maskinpistol i handen och måste försvara sig. Inför första uppdraget frågar Adams chef om han tänker döda folk eller inte, och jag svarade att jag tänkte undvika det. Det innebar att det vapen jag har på ryggen/svävande framför min ruta är ett bedövningsgevär. Inga pixlade gubbar skadas i framställningen av min Deus Ex-historia. Jag försöker också vara konsekvent; just nu har jag spelat samma scen fyra-fem gånger för att min bedövningsammunition tar slut och jag vägrar plocka upp den pistol jag hittat och döda av de två sista vakterna. Jag har inte mycket ammunition till mitt gevär, så det valet av vapen innebär också av den anledningen att det är precision och smygande som gäller om man ska klara sig. Och herre min je vad svårt det är. Ammunition måste sparas, vakter är på helspänn och ger sig inte, man kan inte automatsikta (skratta inte, hypotetiska FPS-vana läsare, det är skitsvårt att sikta), har man valt distansvapen beror ens överlevnad på att man kan hålla sina motståndare på den distansen… Spelet har hjälpsamma tutorials för det mesta utom just att skjuta. Det ska man uppenbarligen ha kläm på. Min glädje när jag upptäckte att jag kunde få kikarsikte på mitt gevär var stor, och räddade mig från tankar på att ge upp spelet innan det ens hade börjat.

Min tanke nu är att jag ska ta en eftermiddag och verkligen jobba in mig i Deus Ex, vänja mig ordentligt vid tankesättet och kanske lära mig sikta och spara ammunition. Jag måste förstå hur ett sånt här spel ska spelas, för jag tror att det finns en belöning att hämta. Inte bara i det här spelet, men i att jag kanske kan bli en bättre spelare och därmed kan ge mig på andra svåra spel. Dessutom måste jag ju få prova att ge Adam nya implantat, och komma till de där städerna jag har sett i förhandsvisningar. Det är ett hårt liv att vara pacifistnoob, men jag ska visa dem.