Inlägg märkta ‘språk och spel’

Det har förmodligen framgått tidigare att jag inte har något som helst problem med att hjälpa Ezio ragga upp sarkastiska italienskor i stora kjolar eller Phelps att krascha varje bil han hittar i 50-talets LA. De är roliga herrar som jag gärna låtsas vara i långa perioder (alltså framför skärmen, inte annars). Men när jag faktiskt får ett val och kan göra min egen huvudperson så blir det nästan alltid en kvinna. Kanske inte så konstigt, jag råkar vara en sån själv, men eftersom det finns stora mängder pojkar därute i kommentatorsfälten som tycker det är självklart att fiktiva, polygonbaserade tjejer inte kan döda drakar medan fiktiva, polygonbaserade killar förstås kan det utan att spänna en enda överdimensionerad muskel så kan det vara på sin plats att påpeka att alla polygonerna faktiskt är födda till hjältar. Det är programmerat så, grabbar. Hur som, jag har tänkt lite på de damer jag har gjort mig att spela och hur de rör sig i sina respektive världar. Här är en liten beskrivande analys av mina favoritdamer.

Damerna i fråga är Hulda, den stora, självuppoffrande världsräddaren från Dragon Age: Origins; Signe Hawke, Kirkwalls motvilliga förkämpe från Dragon Age 2; Nora Shepard som försöker vara tuff i Mass Effect 2 samt den senaste, utforskaren Liv i Skyrim. Och därmed kan man också säga: grattis Bioware, ni gör bra spel för egenskapta figurer. Namnen på damerna är aningens slumpartade, men har en del gemensamt. Jag värjer mig lite mot att försöka hitta på egna namn som ska passa till världen – jag orkar inte sitta och dikta ihop ett Falahadriel eller Morkuntura eller anpassa mig till spelets språk. Namnen hör alltså till vår verkliga svenska namnflora (bonus: dagens undvikta språkvetarterm är ‘onomastikon’). För mig är det tydligt att Hulda är min första tevespelsbrud, eftersom hon är döpt efter den tuffa farmorsmor jag hade varit döpt efter om Hulda inte hade varit ett så otympligt namn för en (nittonhundra)åttiotalist. Det är det självskrivna namnet för mig att använda. Signe är bara ett namn jag kom på vore bra om jag själv får barn en dag – och inom två månader av DA2-Signes skapelse föddes två Signe i min bekantskapskrets. Jag tillhör uppenbarligen samma samhälle och social klass som mina vänner (det finns forskning som bevisar varför). Skönt att veta. Nora heter egentligen bara så för att hennes skepp heter Normandie, vilket gjorde att min känsla av ”mer än slump?” ökade betydligt när den ena nyfödda Signe visade sig heta Nora i andranamn. Och Liv, ja ni. Kort och kärnfullt, matchade hennes barska ansikte och hennes lite nordiska värld, antar jag. (Här måste jag inflika en sak: när Bethesda uppenbarligen har gjort lite efterforskningar i nordiska språk inför Skyrim, hur blev det så att mansnamnen Helgi och Gisli har blivit kvinnonamn? Spelutvecklarna får ju göra som de vill, och det stör nog få, men de kan väl inte ha hittat namnen utan att samtidigt få veta att de är manliga? Jag undrar bara.)

Utseendemässigt ser jag förstås också likheter, inte i hur de ser ut så mycket som hur de inte ser ut. Det är vassa näsor, smala läppar, små ögon och bistra miner. Det finns två typer de inte ser ut som: typiska tevespelstjejer (alltså: de är inte Lara Croft) och mig själv, som är rund, rosa och tämligen långt från bister. Signe ser visserligen ut som Kate Winslet, men det var verkligen inte meningen… Hulda är en liten, rödbrun alv med sammanbiten mun, Nora är en ärrig indier med vass näsa och Liv en ärrig italienare med i stort sett samma näsa. De har typiskt håret i knut och tenderar att se lite ilskna ut; det är nog bristen på plutmun som gör det. Men kom igen, om du skulle rädda världen/staden/mänskligheten/landet, skulle du ha tid med att pluta med munnen? Vänta, det kanske är därför kommentatorspojkarna inte går med på att tjejer kan döda drakar – de tror helt enkelt att vi måste använda all vår energi på att pluta med munnen och inte har överskott till att rädda världen.

Vad jobbar dessa damer med då? Hur räddar de sina världar? Öhm, jo, listan lyder ”mage, mage, det där i ME som är typ som en mage, mage med yxa”. Jag gillar eldbollar, okej? Hur de jobbar är däremot lite olika, som jag har antytt här ovanför. Hulda hittade ganska snabbt sin plats som den rättvisa hjälten, den vars lite ledsna blick alltid är riktad mot slutmålet: att rädda världen. Hon tog mogna beslut, gjorde inget överilat och hjälpte alltid de svaga. I början var hon lite skämtsam och ironisk, men det försvann när stundens allvar tog över. Signe var egentligen motsatsen; inte elak eller så, men lite självisk, lite dryg/sarkastisk och mest intresserad av att komma upp sig i Kirkwall, få ett bra liv för sig och sin familj och inte bli så involverad i politiken. Den som har spelat DA2 kan räkna ut att det gick sådär med den planen. Med Nora försökte jag det som jag misslyckats med i Dragon Age-spelen, nämligen att vara mer rebellisk och hård. Nora blev alltså en som sköt först, inte hade tid med trams och bara ville leda sin besättning i en moraliskt svår situation. Tänkte jag. Det visar sig att när jag medvetet vill vara elak i tevespel blir min dam ungefär 50-50. Jag försöker ta de rebelliska valen, men har skygglappar för vissa av dem och råkar därmed göra gott i lika stor utsträckning. Jag väljer att se det som att jag är en naturligt rättrådig människa, inte en inkonsekvent rollspelare… Till sist har vi Liv, som genom att bo i en hysteriskt öppen värld inte har formats lika starkt av den. Hon har visat sig vara klart antirasist men samtidigt principiellt för ett lands frihet, trivas bäst i bibliotek och akademiska institutioner och ha stor respekt för jättar och mammutar. Hon har också en aversion mot att bryta mot lagen (utom när det gäller att slänga vapen på jarlens golv) och en nästan onyttig fascination för suspekta gudomar. Jag har bestämt mig för att hon är någon slags forskare – som jag, fast hon kan döda drakar. Vilket, nu när jag tänker på det, är en ganska träffande – och ganska väntad – sammanfattning av mina alter egon: som jag, fast snygga, drakdödande och världsräddande.

Annonser

Spel och språk, del 1

Postat: 31 januari, 2012 av Nirke i Allmänt
Etiketter:

Ja, jag skriver del 1 redan nu trots att det inte finns några ytterligare inlägg planerade omkring detta, även om Needfortweed säkert har ett och annat att säga om saken också. Vi är ju nämligen lika varandra så tillvida att vi båda är språkvetare till vardags och lägger ner precis lika mycket tid funderandes på språk som vi gör framför datorn eller teven (om inte mer!). Vi kommer med andra ord näppeligen kunna låta bli att uttala oss om språk i spel även i framtiden. Här gör jag dock premiär för ämnet!

Eller premiär och premiär. Under min korta och tämligen begränsade spelkarriär har jag ju sett att språk diskuteras inte bara här och där, utan faktiskt lite överallt i spelvärlden. Det finns ett antal saker som verkar irritera folk med språk i spel, och här finns förstås massor av material att gotta sig i för en sådan som mig som forskar om icke-språkvetares språksyn om dagarna.

Men det som fått mig att alldeles nyligen börja fundera på detta är P3 Spels eminenta initiativ att ägna ett helt avsnitt åt att prata om språk och spel (15/1). Tack! Det gjorde mig mer än lycklig. Mest av allt vill jag applådera Victor Leijonhufvud, vars inställning till svenska språket nog kommer rädda oss från möjlig domänförlust inom spelområdet (även om risken väl knappast är överhängande för tillfället)! Hans envetenhet är stor och imponerande på detta område, det har jag kunnat beskåda också i Gameplay, som tyvärr inte längre går att se på SVTplay.

I programmet pratades översättningar, dubbningar och svenska ord. Och i det stora hela har jag inte så mycket att invända, men jag funderar ändå på deras tankar om värdet av och definition av svenska ord. Missförstå mig inte nu bara, jag är en stor vän av svenska ord! Men jag har också ett rätt utpräglat funktionellt perspektiv på språk; så länge det inte ställer till problem bör det vara okej. Av de skälen tycker jag att levla är ett utmärkt svenskt ord, det rättar enkelt in sig i ledet av andra verb och går att både stava och böja utan några som helst engelskakunskaper. Ordet nivåa som lanserades i programmet ser jag av det skälet egentligen inget behov av. Nivåa är inte ett bättre svenskt verb, det är bara precis likvärdigt. Om inte lite sämre, eftersom vi ju faktiskt inte säger så och top-down-språkvårdsmetoder sällan visat sig fungera.

Däremot är förstapersonsskjutare helt överlägset firstpersonshooter. Här får vi ju nämligen problem på direkten. Hur ska vi göra när vi talar om flera… ja, vad? Firstpersonshootare? Firstpersonshooters? Och om du, kära eventuella läsare, tänker att du föredrar firstpersonshooters, hur gör du då i bestämd form? ”Ja jag föredrar de här firstpersonshootersarna.” Nej, vi har hamnat i avokadofällan/schemafällan (heter det en avokado, flera avokados? Och avokadosarna? Ett schema – flera scheman? Eller schemata?). Denna fälla är en styggelse, för den kräver kunskaper i ett främmande språk.

Och där tycker jag att hela problemet egentligen ligger: att prata svenska (och prata om man vad man nu vill – till exempel om spel) bör inte kräva kunskaper i några andra språk än just svenska. Nya ord (även lånord) får man leva med. Det kommer alltid att finnas massor av ord man inte kan, och de kan vara precis lika bra svenska ord som de man redan känner till. Men när man ska använda dessa nya och okända ord i en mening bör man kunna göra det precis som man gör med alla andra ord: använda dem som svenska ord.

Nu är ju inte det här fullt så oproblematiskt som jag låtsas förstås. När man läser alla sina spelnyheter på engelska och spelar sina spel på engelska är det ganska svårt att skapa en svensk spelordlista på riktigt. Och det är väl egentligen ingen fara med det, om världen går under i år är det inte spelspråkets fel. Men om man har lite tid över och skriver mycket om spel skulle man ibland kanske kunna tänka efter före.

Sådärja, nu fick jag det sagt. Egentligen hade jag tänkt att jag skulle skriva om mina favoritspel från 2011. Men nog borde jag ladda ännu lite mer innan jag skriver det mästerverket?